Orkidéer är utan tvekan de vackraste blommorna enligt mig, och det finns en art för var och en(om inte fler). Det som är så bra med dem är att de finns att köpa överallt, i alla blomaffärer, mataffärer och på andra otippade ställen som t.ex. K-Rauta. Dessutom är de rätt billiga, runt 129 kr och uppåt beroende på hur cool och unik blomma man vill ha. Årstiden är inte heller något som påverkar tillgången på orkidéer nämnvärt, utan de tycks finnas i överflöd. Sedan sägs de vara väldigt lättskötta också.

Dock känner jag mig inte riktigt beredd att hålla med på den punkten, eftersom de alltid tycks vara döende eller redan döda. Antingen torkas de till döds eller så vattnas de ihjäl, och skillnad mellan liv och död tycks vara ovanligt liten hos just orkidéer. Mest troligt är det något jag gör fel, men att vattna sällan utan att alla rötter torkar ihop helt verkar totalt omöjligt. Och vi ska inte tala om hur svårt det är att så dem att blomma igen, efter första blommingen. Men som sagt, mina problem kan vara helt unika, vad vet jag.

För att snabbt kunna åtgärda hälsoproblem hos svaga växtindivider, har jag gjort en lista på vanliga åkommor och det bästa sättet att behandla dessa på.

Mjuka blad
Det är inte roligt att upptäcka att blommans blad slokar och livlöst hänger över krukkanten. Friska blad ska vara spänstiga ochmer eller mindre "stå" rakt ut. Hängande blad som är släta innebär att växten fått för mycket vatten, medan skrynkliga blad snarare tyder på vattenbrist. Lösningen på problemet är att plantera om växten i orkidéekompost eller i vitmossa. Innan omplantering bör man dock kolla in växtens rötter för att bedöma vilket substrat som passar bäst.

Ruttna rötter
Om rötterna är mjuka och bruna är de helt enkelt ruttna, och enda sättet att rädda blomman är då att plantera om den i vitmossa. Rötterna klipps bort och de återstående stumparna lindas med vitmossa och placeras i en kruka. Mossan ska hållas fuktig och orkidéen ska stå i mossa tills den bildat nya rötter, då kan den istället planteras i vanlig orkidékompost. Mnst 2-3 rötter som vardera är 5-7 cm långa bör växten ha fått innan omplantering i vanlig kompost.

Torkade rötter/bulber
Även när delar av växten torkar kan det vara en god idé att plantera om i vitmossa.

Fläckiga blad
Om bladen får fläckar är det ett tecken på att plantan placerats i för starkt solljus. En orkidé tycker om ljus, men helst inte direkt solljus. Det bästa är därför att flytta blomman någonstans där det är mindre starkt solljus.

Blommar ej
När orkidén blommat färdigt ska man klippa ner torkade stänglar, och bara låta den vila. Vattningen ska skötas som vanligt, det vill säga; den behöver inte mycket vatten. Blomman ska sedan placeras på en ljus plats där det är svalt. Annars är det bara att vänta, och möjligtvis spraya lite vatten ibland. Det bästa är också att låta dem stå på samma plats, om de inte vantrivs där.

Även om jag verkligen anstränger mig kan jag inte komma ihåg när jag senast kollade på en Sci-fi film, så jag antar att det är minst ett år sedan sist. Om det inte är så att jag missuppfattat kriterierna för Science Fiction, helt och hållet! Anledningen till att det blir så få filmer från den kategorin är nog många, bland annat att de inte riktigt lockar mig, men det beror säkert även på att det inte görs lika reklam för Sci-Fi-filmer som för Actionfilmer och komedier.

Pandorum är ännu en skildring av världens undergång, ett väldigt populärt tema oavsett genre verkar det som. Den här filmen är som en slags mix av "I am Legend", "Wall-E" och "Alien". Av någon anledning gestaltas aliens nästan alltid som slemmiga i alla filmer, bortsett från tecknade/animerade där de istället är färgglada och fluffiga.

Pandorum är namnet på en företeelse i filmen, som innebär att en person blir psyiskt instabil till följd av att denne befinner sig ute i rymden. Detta tillstånd leder i sin tur till att personen blir misstänksam och farlig för sin omgivning.

Filmen inleds med att en man vid namn Bower vaknar upp på ett rymdskepp, utan att veta var han är eller varför han befinner sig där. Genom att undersöka rummet han befinner sig i kommer vissa minnen tillbaka och han inser att han inte är ensam på skeppet. Han kommer ihåg att hans överordnade, Payton också befinner sig där och beslutar att väcka även honom. De båda männen har båda befunnit sig i så kallad hypersömn i kistaliknande kapslar, och denna typ av sömn har resulterat i total minnesförlust. Trots att varken Payton eller Bower kommer ihåg något, inser de att de måste ta sig ut ur rummet för att förstå vad som händer. Det tar inte lång tid innan de förstår att de befinner sig på ett rymdskepp, och att skeppet är fullt av aliens. Sakta börjar de också inse att något inte är som det ska, och att skeppet aldrig var tänkt att återvända.

Pandorum är en bra film, som är väldigt actionsfylld och den är förhållandevis oförutsigbar. Det händer hela tiden saker, och man hinner knappt hämta andan emellan alla händelser. I efterhand kommer jag knappt ihåg allt som hände, bara för att det var så pass mycket. Jag gillar verkligen att spänningen håller i sig genom hela filmen, för det bidrar till att den inte blir tråkig och det gör även att man fokuserar bättre. Den känns inte helt ny, med tanke på att den påminner om en del andra filmer, men å andra sidan vilka filmer gör inte det nu för tiden? Det enda som var lite dåligt, var att jag inte helt och hållet hängde med i vad som hände i slutet av filmen, men på det stora hela tyckte jag att filmen var bra.

Om det nu skulle vara så att det inte fanns några känslor i rymden, är det därför fysiker är så intresserade av rymden? 100 % garanti på att området är helt fritt från både mänskligt liv, känslor och annat som inte kan lösas med ekvationer...

Nog om det, tänkte istället berätta lite om den senaste svenska film som jag kollat in, ovan nämnda "I Rymden finns inga Känslor". En film som jag faktiskt totaldissade först, på grund av trailern på som visats på tv, om & om igen! I den framstår nämligen Bill Skarsgårds rollfigur som helt psyko. Saken är dock den att han faktiskt spelar rollen som en pojke med Asbergers, men på något sätt övertygade inte Skarsgårds insats, i trailern! Jag är dock glad att jag valde att ge filmen en chans ändå, för jag gillade den, och passar perfekt in i det smala området inom svensk film som jag tycker bäst om. Det vill säga verklighetstroget/baserat drama.

"I Rymden finns inga känslor", möter vi Sam och hans lillebror Simon, som diagnostiserats med asbergers syndrom. Sam bor ihop med flickvännen Frida och Simon bor kvar hemma hos föräldrarna. Men Simon trivs inte riktigt hemma, och enda han lyssnar på är hans bror. Därför beslutar Sam att låta sin lillebror bo tillsammans med honom & Frida, vilket inte blir helt enkelt.

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle detta ord vara; Kärlek. Då menar jag inte romantisk, Hollywoodfilm-kärlek, utan den typen av kärlek som finns mellan syskon & familjemedlemmar. Att se hur bröderna ställer upp för varandra och hjälper varandra i livet är väldigt rörande att se. Uttrycket villkorslös kärlek fick helt plötsligt en djupare innebörd, samtidigt som ordet syskonkärlek dyker upp i mina tankar. Eftersom hela rullen är som en enda feel-good-upplevelse, så rekommenderar jag den varmt. Förhoppningsvis blir man inte bara glad av den, utan det bästa är om man även får en liten aha-upplevelse i stil med; "Åh, jag skulle också göra vad som helst för min bror/syster". Det fick åtminstone jag, och jag kan omöjligt komma på en enda anledning att inte ställa upp för sin egen familj! Det är det familjen är till för, att ställa upp när man behöver det som mest, i vått & torrt.

Skrämmande länge sedan jag såg en skräckfilm, och av alla man kan se blev det Paranormal Activity den här gången. Och det kan vara så att min lilla fobi för mörker är anledningen till att jag inte ser skräckfilmer ensam..

Men alltså..Paranormal Activity, det är en bra film, även om jag inte tycker att den är såå läskig som den sägs vara, för det händer egentligen inte mycket. Det läskiga i den är att den är filmad så att det ska se ut som att paret verkligen har filmat i sitt eget sovrum, så att man ska bli osäker angående om filmen är en äkta inspelning! Jag har hittills inte läst något som tyder på det, även om den gick  lite "rykten" om att personerna som spelade i filmen i själva verket dött på riktigt, men det känns väldigt osannolikt.

En samman fattning av handlingen för den som lyckats undgå; En kvinna känner sig förföljd/hemsökt av någonting, och dett har pågått sedan hon var 11 år gammal. När filmen börjar har känslan av att vara förföljd ökat igen, men nu vill Katie lösa problemet och få det hela att försvinna. Hon bor tillsammans med sin pojkvän Micah, som påstår att hon tror på vad hon berättar att hon upplever, även om han trots allt verkar lite skeptisk. Han föreslår att de ska filma vad som händer under natten när de sover, för att försöka se om något fastnar på film. Paret försöker sedan förstå vad som händer och finna en lösning på det alltmer obehagliga problemet.

Dock tycker jag ändå att Paranormal Activity är en bra film, den fyller sitt syfte och skrämmer upp betraktaren, utan några datoranimerade monster eller överdrivna slaktscener. Efter alla invecklade japanska skräckfilmer, och och amerikanska effektpimpade covers på dessa, är det nästa mer skrämmande med denna film. Där man aldrig får se hur "demonen" ser ut, vilket gör att mystiken och skräcken dröjer sig kvar lite längre..För nu vet man fortfarande inte vad man ska titta efter innan man somnar.

För ett tag sedan såg jag på filmen Balls Out, som fick mig att vilja se fler liknande komedier. Därför laddade jag ner Role Models. Den ena huvudkaraktären spelas av Seann William Scott, som även spelar huvudrollen i Balls Out. Han är en bidragande orsak till att jag ens valde att se filmen, eftersom han är underhållande, även om han bara kan spela en typ av person. Men det tycker inte jag spelar någon roll, eftersom det finns gott om sådana typer av skådespelare, ibland känns det som att de bara är sig själva! T.ex. Charlie Sheen i 2 1/2 men, hans rollfigur har till och med samma namn liksom!

Men tillbaka till Role Models, en historia om hur två energidrycksförsäljare slutar som mentorer för barn i behov av förebilder. Wheeler och Danny åker runt mellan skolar för att sälja sin energidryck under namnet Minotaur, och det fungerar rätt bra. Tills en dag då tillvaron sakta börjar smulas sönder, och allt inleds med att Danny friar till sin flickvän. Istället för att svara ja, väljer hon att dumpa honom, vilket leder till Danny blir helt förkrossad. Han tar ut sin ilska och missnöje inför alla barn på en skola, och när han och hans kumpan försöker fly fältet, slutar allt i totalt kaos! Istället för fängelse erbjuds de att ställa upp som ofrivilliga volontärer på "Sturdy Wings", ett slags dagcenter för barn i behov av vuxna förebilder, eller bara sällskap. På centret kör man på ett slags kompissytem baserat på att varje barn är en "Little" som i sin tur har varsin "Big". Men det visar sig snart att det inte bara är Wheeler och Danny som är negativt inställda till befinna sig på Sturdy Wings..

Det enda jag har att säga om den här filmen är att den fungerar, varken superbra eller jättedålig. Ett typiskt exempel på en film som är bra, varken mer eller mindre. Troligtvis kommer jag inte minnas att jag sett den här filmen, om ett halvår, och det är nog inget som jag kommer lida av direkt heller. En i mängden komedier, utan tvekan.

Detta är ett urdrag från kapitel 99, ur boken "Alla får Ligga".

"Ett äkta leende är alltid symetriskt, och ett snett leende, med ena mungipan högre än den andra, är inte ett tecken på genuin glädje. Vid ett äkta leende är käken alltid avslappnad. Huden under ögonen spänns och det dyker upp skrattrynkor i ögonvrån.

Som tur är, så är det svårt att leverera ett överygande falskt leende när du vet vad du ska titta efter. Om någon kisar mot dig och drar upp munnen i ett snett leende kommer du inte längre tycka att de ser ut att ha kul. de kommer se ut som en tiger som spanat in en synnerligen ätbar antilop."

Något att tänka på nästa gång man funderar på om personen man pratar med verkligen tycker att det man just sa/såg/gjorde var SÅ roligt(egentligen).

Jag tror jag har funnit en ny bibel, som är mer i min smak än den klassiskt tråkiga kristna biblen. "Alla får Ligga" heter boken, som ger tips på saker att tänka på då man raggar, eller bara allmänt i sociala sammanhang. Jag ser den inte riktigt som ett säkert framgångsrecept, utan mer som en guide som kan hjälpa mig(eller någon annan) att öka våra chanser att lyckas. Oavsett vilket målet för tillfället är! Kanske kan man till och med se boken som en nybörjarguide för den socialt ovane eller den raggningsmässigt strandade personen, som behöver lite(eller väldigt mycket) hjälp på traven med saker som många anser självklara.

Än så länge har jag bara hunnit läsa halva boken, och jag kommer verkligen inte ihåg allt jag läst, men förhoppningsvis har något fastnat i mitt undermedvetna, så att jag automatiskt bara vet hur jag ska agera då tillfälle ges. Men jag har ändå fått mig en del mindre tankeställare genom att läsa dessa sidor, och jag anar att det kommer bli en del fler innan boken är slut...

Det finns få saker som är så underbart eller påfrestande, som kärlek. Den påverkar oss alla någon gång i livet, och lämnar ingen oberörd. Att vara föräldskad är som att ständigt befinna sig i ett rus av lycka, hög på kärlek. Allt känns lätt och fluffigt, och alla problem i vardagen känns oväsentliga. Samtidigt är olycklig eller obesvarad kärlek som ett sår i själen, eller en slags tillstånd som man långsamt tillfrisknar från. Sakta tar man sig upp ur den överväldigande känslan av att allt är jobbigt och ingen lider på samma sätt som en själv. Men dessa två varianter är bara några av alla de olika tillstånden av kärlek, och det finns givetvis många andra.

I filmens värld handlar det ofta om oväntad kärlek, som två barndomsvänner som plötsligt blir kära, två människor som är varandras motsatser eller bara ett par som första gången möts av en slump. Men det det är också så kärlek fungerar, och det är nästintill omöjligt att förutspå dess framfart. All kärlek är vacker, och man kan bara hoppas att den är besvarad.

Love and other drugs, är en kärleksfilm som lutar mer åt dramahållet är komedi, som nog är det vanligaste. I Love and other drugs, möter vi Jamie, som är en snygg och charmig försäljare. Han är duktig på att få kvinnor på fall och har lätt för att få andra att tycka om honom. Det mesta brukar gå bra för Jamie, tills han möter Maggie. Hon faller till en början inte för hans envisa försök, utan visar tydligt att hon inte är intresserad. Men ju mer tiden går, desto bättre tycker Jamie & Maggie om varandra. Samtidigt märker Jamie att ju mer han visar att han vill vara med henne, desto mer drar hon sig undan.

Egentligen visar den här filmen på ett mycket klassiskt scenario, där den ena parten är rädd för att bli sårad, något som ofta grundar sig på en tidigare upplevelse. Även i verkligheten händer det lätt att man inledningsvis försöker ignorera sina egna känslor, in i det sista. Ändå tills man tvingas agera, något som lätt slutar med att man erkänner hur man känner eller aktivt försöker gräva ner känslorna helt.

Just den här filmen är bra, fast jag tycker inte att den skiljer sig från alla andra kärleksfilmer. Däremot känns den mer trovärdig, eftersom ingen av huvudkaraktärerna framställs som perfekt. Så det som får filmen att känns bra, och aningen bättre än den genomsnittliga kärleksfilmen, är nog dramakänslan. I verkliga livet förekommer åde komiska och mer allvarliga scenarion när det handlar om kärlek, och det är nog dags att vi får se fler filmer av det här slaget. Filmer där man kan känna igen sig, och inte bara skratta åt nät Ben Stiller gör bort sig för 100e gången.

I modern tid är det populärt att titta på olika dokusåpor med fokus på överlevnad, där människor pressas till sina yttersta gränser. Det mest klassiska exemplet är Expedition Robinson, men även Big Brother känns litegrann som en sådan typ av program, men då med fokus på social överlevnad. Det som i många andra länder är människors vardag, använder vi som underhållning, vilket känns lite absurt. Svenskar svälter sig i tv på paradisöar, medan andra människor svälter minst lika mycket på en annan paradisö, med undantaget att det inte för betalt för det. De betalar istället ett högt i pris i form av sin egen hälsa eller i värsta fall med sitt liv.

Något som däremot är fascinerande och mer hoppfullt, är alla historier om människor som överlevt traumatiska upplevelser på riktigt. Boken "Miraklet i Anderna" skildrar en sådan berättelse, där ett antal människor överlevde en krasch i Anderna och efterföljande 72 dagars kamp för livet.

En annan sann historia är den som 127 Hours bygger på, en historia om en man som fastnar i en grotta, mitt ute i ingenstans. Aron är en van klättare som ofta ger sig iväg för att klättra i berg, sprickor och grottor. Men just den här dagen går något fel, och han fastnar med armen under en sten. Trots ihärdiga försök lyckas han inte rubba stenen, och filmen bygger på hans nästföljande 127 timmar i den grotta där han fastnat. Aron visar på en stark överlevnadsinstinkt och ett stort mod, som jag inte tror att alla skulle ha i en sådan påfrestande situation som han befinner sig i.

Även om historian är bra, tycker jag inte detsamma om filmen. 127 Hours är en aning seg, och det händer inte särskilt mycket. Dock gillade jag skådespelaren till Aron, han var både duktig och snygg. Men jag hade gärna sett att det hände mer i slutet eller inledningen av 127 Hours, för nu låg största fokus på mellanpartiet där det egentligen inte hände så mycket. Ändå är filmen sevärd, mestadels för att den är baserad på en riktigt händelse, vilket höjer filmen en hel del. Det gör också att jag kan förlåta bristen på action i själva filmen.

Det finns många människor som påstår att de skulle göra vadsomhelst för en annan människa man älskar. Det kan vara alltifrån barn, syskon, vänner eller partners. Men den stora frågan är hur mycket vi egentligen är beredda att offra för en annan person? Det är lätt att säga sådana saker, och det är även lätt att själv tro på dem. Dock vet man inte svaret förrän en sådan situation uppstår och man måste besluta hur man ska agera.

Filmen Conviction baserar sig på en sådan situation, och i det här fallet är det två syskon som har en väldigt stark relation till varandra. Under en strulig uppväxt har Kenneth och Betty-Anne varit varandras stöd och ständigt hjälpt varandra. Även som vuxna fortsätter de att finnas där för varandra, och när Kenneth hamnar i fängelse, dömd för mord, blir hans lillasyster som besatt av att hjälpa honom ut. Hon ägnar flera år att att försöka hitta ett sätt att bevisa hans oskuld, och är på gränsen till att ge upp då hon kommer på lösningen. Planen är att börja läsa juridik i hopp om att komma på hur hon kan hjälpa sin bror.

Hela den här filmen uttrycker kärlek, av den vackra och djupa sorten, och den är dessutom baserad på en sann historia. Vilket gör hela historien ännu mer fascinerande! Utan att tveka bestämmer sig Betty-Anne för att tro på sin bror ord om att han är oskyldig, och hon ägnar sedan flera år åt att försöka rädda honom. Det är ett fantastiskt exempel på äkta kärlek, och osjälviskt handlande. Det är viktigt att kämpa för det man tror på, och för det som har stor betydelse i ens liv. Det kan vara en person, men även en åsikt eller en tro.

Jag hoppas och önskar att jag också kommer att agera som Betty-Anne och ställa upp villkorslöst, om jag hamnade i en liknande situation. Att jag klarar att stå för orden "Jag gör allt för dig".

Eftersom Blomsterlandet anordnade en orkidéeutställning förra året, ville jag kolla om de skulle göra det i år i igen, och de ska de tydligen. Väldigt roligt, eftersom de hade så många fina, lite ovanligare sorter sist(sant en del snygga köttätande saker). Problemet är bara att det inte kommer att arrangeras i Umeå, såklart. Vad gör man då liksom? Åker till närmaste ort som har utställningen! Kollade listan på orter och fann att jag måste åka till...Sundsvall. Känns måttligt roligt, måste jag erkänna..

Den supersvenska filmen Sebbe har både vunnit festivalpris och en guldbagge, för bästa film. Med tanke på antalet priser förväntar man sig hög kvalitet, bra handling och trovärdiga skådespelare. Man märker tydligt att det en svensk film, eftersom den är väldigt seriös och allvarlig. Det är tyvärr något som jag tycker är lite väl förekommande i svenskproducerade filmer, all denna ångest, sorg och människor som mår dåligt. Det är också väldigt mycket undantryckta känslor, tystnad och situationer där man ska förstå vad karaktärerna känner, utan att de någonsin säger det rakt ut.

Om man ska vara krass finns det bara två genrer inom svensk film, drama och komedi, och Sebbe klassas som drama. Drama är i det här fallet synonymt med "Jag trivs inte med mitt liv/tillvaro, men om jag plågar mig själv genom att hålla tyst om det, blir det säkert bättre". Lite roligt faktiskt att det kan ta en hel film för en huvudkaraktär att våga uttrycka sin åsikt, undrar vad det skulle motsvara i verkliga livet, 4 månader eller 10 år? Antar att det beror på vilken film det är.

Sebbe är en film om kille med samma namn, som bor med sin mamma i en lägenhet. Hans pappa är död och han har inga riktiga vänner. Han trivs inte riktigt i skolan och är sällan där, och när han väl är där, blir han mobbad av ett par killar. Sebbe gör det bästa för att hjälpa sin mamma, som har ont om pengar, och för att ta sig igenom sin tillvaro.

Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro när man ser filmer som den här, och det är också den här typen av filmer man lär sig något av. Jag tyckte att filmen var bra, även om den var väldigt sorglig. Dock känns den mer soom något man visar i skolan, än något man ser på bio. Det filmen lyckas bra med, är att förmedla de känslor som finns med, ilska, bsvikvelse, uppgivenhet, lättnad & sorg.

En mycket känslosamt laddad film, som får en att tänka efter och fundera över sin egen situation, och förhoppningsvis uppskatta det man har. Dessutom får man en inblick i hur livet kan se ut för andra personer som har det mindre bra.

Idag gjorde jag ett besök på biblioteket för att läsa lite tidningar. Det är mest det jag brukar göra på biblioteket, eftersom jag sedan 1,5 år tillbaka har ett spärrat lånekort, vilket hindrar mig från att låna böcker. Lite tråkigt kan tyckas, men jag har det hellre på det sättet än att krypa till korset och betala mina "låneböter". Men idag var det tidningsavdelningen som var målet(på övervåningen för er som missat) och som bekant finns det bara tre tidningar som är värda att läsas; Tattoo, Djurskyddets tidning och...Amelia. Djurskyddets tidning för det här halvåret har jag redan läst, senaste numret av Tattoo gjorde mig lite skeptisk, så det blev Amelia idag. Bra tidning, mer reportage & mindre mode!

Jag kollade igenom de obligatoriska "Så gick jag ner X kilo-reportagen", och hittade en så kallad metod stack ut ur mängden. Just den tjejen beskrev sig själv som en föredetta sockerberoende, och när man hittar en sådan text måste man ju bara läsa! Lite roligt/tragiskt när hon berättade om hur hon gick till olika affärer när hon handlade, för att de i kassan inte skulle känna igen henne. Hon försökte alltså gömma sina massiva godisinköp på så sätt. Hennes metod för att gå ner i vikt/bli av med godissuget var att låta sig hypnotiseras. Enligt henne gick det till så att hon först gav hypnotisören en bild av situationen, och sedan skulle hon föreställa sig att hon åt godis. Där gick hynotisören in och "raderade" den bilden, och ersätte med en annan, en målbild som visade att hon lät bli godisen.

Som sagt..känner mig lite skeptisk, även om jag på något sätt tror att hypnos kan fungera. Frågan är om det är starkt nog att hantera ett beroende? Om hypnos kan göra det är det i så fall väldigt bra. Kanske vore något?

- Nepenthes

Nepenthes är tropiska växter och de flesta arter härstammar från Asiens regnskogar. Nepenthes brukar kallas för kannväxt på grund av utseendet på dess "fångstredskap", vars form ser ut som en kanna. Nepenthes är den största av alla köttätande växter, och den kan fånga alla sorters insekter och till och med mindre däggdjur, som möss. Man skiljer på två typer av Nepenthes, högländare och lågländare. Vilket grupp en planta tillhör beror på vilket klimat den ursprungligen växer i. Högländarna är vana vid kallare nätter, medan lågländarna vill ha en jämn temperatur hela tiden.

Nepenthes fångar in sina byten på ett sätt som påminner om de andra köttätande växterna. Med doften av nektar(och knaske även med sina fina färger) lurar den insekter att närma sig, och när den väl landat på den hala knaten av kannan, halkar den lätt ner. Kannornas insida är hala och i botten finns en vätska som innehåller den proteinspjälkande enzymet pepsin, som sakta bryter ner bytet. För inget ska ruttna inuti kannan innehåller den även myrsyra, som hjälper kannan att hålla sig ren.

Skötsel
Nepenthes är en tropisk växt, som vill ha jämn temperatur och och mycket ljus. Dock bör man undvika direkt solljus eftersom det skada växten. Växten ska planteras i en stor kruka, som bör vara minst dubbelt så stor som den kruka den har med sig från affären. Krukan bör sedan fyllas med vitmossa, torv eller blandningar av torv/perlit/mossa. Likt andra köttätande växter ska Nepenthes aldrig få torka ut, och substratet ska alltid vara fuktigt. Det absolut bästa för den, är att placeras i ett terrarium med både hög luftfuktighet, mycket ljus och ständig tillgång till vatten. men en del arter klarar av att stå i fönstret också.

Då Nepenthes inte är någon tempererad växt, behöver den ingen vintervila, men den kan behöva lite extra tilläggsbelysning under vinterhalvåret som kompensation för de minskade soltimmarna.

Nepenthes anses vara en ganska lätt växt att föröka, och man kan antingen ta frön av den under våren eller sticklingar under sommarperioden. Oavsett om man ska plantera frön eller sticklingar, ska dessa sedan planteras i vitmossa och placeras ljust. Om man planterat ett frön, är det bra att placera en plastpåse över, för att öka luftfuktigheten. Att odla ett frön kan ta allt mellan 3 veckor och flera månader, oftast beroende på mängden ljus.

 

 

- Pinguicula

Pinguicula finns liksom sileshår spridd över hela världen, och i Sverige har vi tre arter av denna växt och dess svenska namn är Tätört. Den förekommer i fuktiga marker, som kärr och sankmark. Växten har vackra, lila blommor som påminner om violer. Tätörtens blad är klistriga blad som kan liknas med flygpappet, då de i princip har samma funktion.

Insekterna lockas av den vackra blomman, men när den sätter sig på Pinguiculans klistriga blad, fastnar den. Större insekter kan lyckas ta sig loss, men mindre är mer chanslösa. När insekten ger upp, rullar bladet ihop sig över den och enzymer utsöndras från särskilda körtlar. Enzymerna löser upp insekten på ungefär tre dagar, och sedan återstår inte mer än ett skal. Framförallt är det bananflugor, blomflugor och andra små insekter som fångas av tätört.

Skötsel
Tätört vill gärna ha en miljö som påminner om den de lever i ute i naturen. Därför ska växten planteras i vitmossa, som ständigt hålls fuktig. Den ska vattnas med samma typ av vatten som övriga köttätare, och den vill gärna stå svalt under vintertid. Om tätörten är plockad i naturen, mår den bäst av att placeras utomhus, medan en köpt pinguicula trivs bra i ett soligt fönster.

- Drosera

Trots att de flesta köttätande växter mest förekommer utomlands, finns det ändå de som även finns här i Sverige. En av dessa är Drosera, vars svenska namn är Sileshår. Ute i naturen kan man finna den på myrar, där det alltid är fuktigt. I Sverige har vi tre arter av Sileshår, Storsileshår, Litensileshår och Rundsileshår. Eftersom de är rätt små, kan de vara svåra att se, men de växer sällan ensamma, utanför förekommer nästan som i "kolonier" i rätt miljö. Drosera har små blad som är täckta med hår, och på varje hårstrå sitter en klibbig droppe. Namnet Drosera kommer från det grekiska ordet droseros, som betyder daggig, vilket syftar på hårståna som finns på bladen. Dessa kallas även för körtelhår.

När en insekt försöker landa på växtens blad, fastnar den på de kladdiga körtelhåren, och varje rörelse gör att allt fler hår fastnar på insekten. Även körtelhår som inte berörts av bytet böjer sig så småningom mot insekten. Fångsten stimulerar en utsöndring av både syra och enzymer, som tillsammans löser upp bytet. Näringen tas sedan till vara av växten. Efter att Drosera smält ner sitt offer, återstår endast ett skal, och växtens små tentakler kan återigen rikta sig utåt i väntan på nästa byte.

Skötsel
Drosera ska vattnas på samma sätt som andra köttätande växter, och de behöver även vintervila, precis som den får ute i naturen. Om man har köpt sin Drosera i affären fungerar det bra att ställa den på fönsterbrädan, men om man har plockat den i Sverige, är det bäst om den placeras utomhus.

 

- Sarracenia

Sarracenia är en flerårig växt som ursprungligen kommer från Nordamerika. Den blommar mellan juni & juli varje år, och dess blomma ger upphov till hundratals fröer. Sarracenia förökar sig genom självpollinering, även om den även får hjälp av insekter. I Sverige kallas Sarracenia även för flugtrumpet, vilket anspelar på dess trumpetliknande form. Själva "trumpeten" kan bli upp till en meter hög, och likt Dionaea kan de överleva utomhus i Sverige. Vissa arter påminner nästan om sallad till färg ochfrom, medan andra är mer rödaktiga i färgen.  Det finns åtta stycken arter av flugtrumpeter, medan de övriga är hybrider.
Dessa arter är:

• S. Purpurea
• S. Flava
• S. Rubra
• S. Alata
• S. Leucophylla
• S. Oreophila,
• S. Minor
• S. Psittacina

Sarracenia lockar till sig insekter med hjälp av sin doft och sin färg. När insekten sedan landar på trumpeten hittar den nektar och luras på så sätt att krypa längre ner i röret, som de ofta gör på vanliga växter. Inuti röret är väggarna hala, och det finns små nedåtriktade hår, som tillsammans gör det svårt för insekterna att komma upp igen. Istället halkar de allt längre ner, för att slutligen falla ner i en frätande vätska(ej farlig för människor) som så småningom löser upp krypet.

Skötsel
Flugtrumpeter ska endast vattnas med regnvatten, osmosvatten, batterivatten eller smält snö. Detta är väldigt viktigt eftersom de är mycket känsliga för kalk, och de dör lätt om de vattnas med kranvatten. Den ska planteras i torv, spaghnum eller en blandning av torv och t.ex perlit eller vitmossa. Likt Dionaea muscipula tillhör Sarracenia de tempererade växterna, och den vill därför både placeras svalare och få mindre vatten under vintersäsongen. När vintern närmar sig brukar trumpeterna vissna, men det är helt normalt och betyder inte att växten dött, utan nya trumpeter växer upp igen till våren/sommaren.

 

American history X är nutida skildring av nazismen och hur den påverkar människor. Till skillnad från många liknande filmer utspelar den sig i nutid i USA, istället för under andra världskriget. När en historia utspelar sig i nutid, känns det ofta som att den blir mer påträngande eller obehaglig. Saker som hänt för länge sedan tar man inte till sig på samma sätt, utan det är lätt att tänka "det där var länge sedan" eller "det där skulle aldrig kunna hända här".

Filmen handlar mestadels om Derek och hans lillebror Danny. Derek börjar sympatisera med nazister efter att hans far blivit mördad, och han inbillar sig att faderns död bekräftar de nazistiska synsättet. Han engagerar sig alltmer inom området, fram tills något väldigt allvarligt inträffar och han hamnar i fängelse. Under tiden som han sitter inne börjar Danny sakta följa i broderns fotspår, och blir allt mer insnärjd i samma kretsar som Derek tidigare ingick i. Även om många kan se den negativa förändringen hos Danny, finns det bara en person som är beredd att hjälpa honom, hans engelskalärare, Dr. Sweeney. Dr. Sweeney vill få Danny att öppna ögonen och förstå, innan det är försent..

Välgjord film som ta upp allvarliga saker, och det känns som att man har lärt sig något när man sett den. Man blir än en gång påmind om hur fel det är att ha fördomar, rasistiska eller nazistiska åsikter. Eftersom oftast bygger de bara på okunskap eller rädsla. Alla människor är lika värda och förtjänas att behandlas likvärdigt, och det finns ingen som helst godtagbar anledning till att ha rasistiska åsikter. Man behöver inte tycka om alla människor, men man kan absolut inte döma hela folkgrupper utifrån en person eller någon föreställning som man har. Sådant beteende passar inte in i modern tid, på 2000-talet bör alla ha insett att ingen vinner på främlingsfientlighet.

- Dionaea Muscipula

Anledingen till att det finns växter som "äter" insekter, är att de behöver det kväve som finns i de små djuren, och de har därför utvecklat olika system för att få tag i detta ämne.

En köttätande växt som de flesta brukar känna till är dionaea, även kallas Venus flugfälla. Den kommer ursprungligen från North Carolina, och förökar sig genom att sprida sina frön. Växten känns lätt igen på sina små "fällor", som består av ett bladpar. Som många känner till, använder Venus dessa bladpar för att fånga insekter. Bladen fungerar som en öppen fälla för oaktsamma kryp som vandrar över bladen. På varje blad finns 2-3 små "hår" som gör att Dionaean märker om någonting rör sig. Förutsättningen för att en insekt ska kunna bli fångad i flugfällan, är att den snuddar vid ett av hårstrånen och inom 3 sekunder rör vid ett annat strå. När detta inträffar, stänger Venus snabbt
igen bladparet i fråga, och krypet är fast. Efter själva infångningsprocessen bryter Venus sakta ner sitt offer, med hjälp av enzymer, till bara skalet återstår. Först då öppnar Dionaea sin fälla igen, för att invänta nästa offer.

Dock är det viktigt att förstå att Venus kan klara sig på små mängder kväve, så man behöver alltså inte mata dem. Att servera flugor och dylikt till sin Dionaea kan skada växten. Den behöver fånga sin "föda" på naturlig väg och kan själva avgöra hur mycket kväve den behöver.

Skötsel
Det som är lite speciellt med Venus är att man måste vattna den med regnvatten, smält snö, batterivatten eller osmosvatten. Gör man inte det kan växen skadas, och i värsta fall dö. Anledningen är att den inte tål kalk, som finns i vårt kranvatten. Dionaean ska helst planteras i vitmossa, torv eller blandning med perlit, eller en mix av dessa tre. Dessa substrat är bra på att bevara fukt och vatten, och bidrar till att skapa precis den miljö växten vill ha. Substratet ska alltid hållas fuktigt, utan att bli för blött. Man bör plantera sin Venus i en kruka av porslin eller plats, och krukan ska vara minst dubbelt så stor som den kruka den hade i affären. Plantan ska sedan placeras på en solig plats, helst inte i direkt solljus. Trots sitt ursprung kan växten även klara av att leva utomhus i SVerige, året runt.

Dionaea tillhör en grupp köttätande växter som brukar kallas för tempererade, vilka har gemensamt att de vill placeras på en svalare plats under vintern, samt att de inte ska vattnas lika mycket. Eftersom antalet ljustimmar minskar under vintern, kan man behöva ge sin växt stödbelysning med lågenergilampa eller lysrör.

 

 

 

Trots namnet har Mean Girls 2 inte mycket att göra med orginalet, Mean Girls. Den enda gemensamma nämnaren är att båda filmerna utspelar sig på samma skola och skolans rektor återfinnes både i ettan & tvåan. Precis som Grease & Grease 2, där det bara är själva skolan som möjliggör att uppföljaren kan kallas en 2a på orginalet.

Likt ettan är Mean girls 2 en film om en tjej som är ny på skolan, och inte riktigt känner till de "sociala regler" som gäller där. Jo bor ensam med sin pappa, eftersom hennes mamma sedan länge är död. De flyttar runt en hel del, på grund av hennes pappas jobb. Jo är en typisk pojkflicka, som både gillar att meka med bilar och att klä sig i "tuffa" kläder. Hennes stora dröm är att bli arktiekt, och när hon får ett annorlunda förslag som kan hjälpa henne på vägen, tar hon chansen. Men konsekvenserna blir större än hon kunnat ana, när allt kommer fram i ljuset! Annars är Mean Girls 2 väldigt typisk för sin genre, det finns spirande förälskelser, det finns ondskefulla, populäraoch till synes perfekta tjejer och det finns gott om hämnd.

Det märks att skaparna av filmen försökt göra Mean Girls 2 lite mindre klyschig och förutsigbar, än många andra "highschool-komedier", och det uppskattar jag. Jo känns varken överdrivet exotisk och speciell, eller överdrivet mainstreem. Hon är liksom trovärdig som karaktär, enligt mig. Hon bara är som hon är, och står för det. Även om det blir lite väl mycket fokus på att hämnas i slutet,tycker jag filmen är bra. Den fyller inget tomrum i filmvärldem, men den klarar av att underhålla på ett bra sätt. Utan att bli för sockersöt, rosa & sliskig.

The rules of attraction är berättelsen om ett antal ungdomar som går på universitetet. Var och en har sina egna problem av varierande storlek. Varje person berättar sin egen historia som på något sätt hör ihop med den andra huvudkaraktärernas. Paul är gay och intresserad av en kille som heter Sean, men trots Pauls tappra försök tycks Sean inte märka dem. Sean har ekonomiska problem och säljer knark för att tjäna ihop lite extra pengar. Han börjar få anonyma kärleksbrev från en tjej, och han tror att det är Lauren. Sean gillar Lauren mer och mer. Lauren däremot, är intresserad av Victor, som är på resa i Europa. Problemet är att Victor inte ens vet vem hon är. Det hela kan sammanfattas med att alla gillar någon som inte delar de känslorna.

Filmen känns ungefär som ett urdrag ur en genomsnittlig ungdoms liv. Triangeldrama och kaos, kärlek och besvikelse i en enda stor röra. Man känner hela tiden av den typiska osäkerheten som finns hos unga människor, även hos dessa rollfigurer. De ställs inför valet att visa sina känslor, och riskera att få kalla handen eller att hålla allt inom sig. Precis som det är i livet, man måste ta beslut, utan att riktigt veta hur de kommer att påverka en själv eller andra.

The rules of attraction är egentligen inte en särskilt bra film, men händelserna i filmen känns som att de mycket väl skulle kunna inträffa. Hela storyn känns lite överdriven men samtidigt realistisk, vilket gör att man tar till sig den. För det känns möjligt att man skulle kunna uppleva samma känslor eller situationer själv, vid något tillfälle.

En sak som förvånade mig dock, var att det fanns 3-4 skådelspelare som jag kändes igen sedan tidigare, men igen av dem var särskilt bra i sina roller. Dessutom hade samtliga av dessa bara biroller, så jag antar att den här spelades in innan deras kariärrer tog fart på riktigt.

Sin City är verkligen en unik film, och det är den enda jag har sett som är svart-vit bortsett från ett fåtal detaljer. Till exempel kan allt i en scen vara svart-vitt, förutom en ögonen på en tjej, som är blå. Eller en klänning som är röd trots att inget annat visas i färg. Det är det coola med Sin City, att de framhäver detaljer i filmen genom att låta de behålla sin ursprungliga färg, till skillnad från resterande. Filmen innehåller mycket våld, men även en hel del anspelningar på sex. Dessa två saker är det genomgående temat för Sin City. Dock känns det brutala våldet inte lika brutalt då allt blod är "svart" istället för rött.

Sin City består inte av en historia, utan flera mindre, som flätas ihop på slutet. Varje liten berättelse är som en pusselbit som tillsammans med de andra bildar en helhet, och den stora bilden kan urskiljas. Att förklara vad filmen egentligen handlar om är svårt, utan att berätta för mycket. Men det ligger mycket fokus på hämd & rättvisa, där varje ond handling besvaras med en minst lika ondeskull, om inte värre. Mestadels är det tjejer i filmen som utsätts för hot & våld av elaka män, och till deras räddning kommer andra män som hämnas på de första. Resultatet blir en virvelvind av hämnd, ondska & blodigt våld.

På något sätt påminner Sin City mig om Watchmen, och det kanske beror på att båda är baserade på serier. Fast det beror nog inte bara på det, utan det är också sättet filmen är gjord på. Starka färger och fokus på detaljer.

Filmen är framförallt bra gjord och det är snyggt med "colorsplash"effekterna, och bara de sakerna i sig, gör att filmen är värd att se. Även handlingen är bra, det gäller bara att se den röda tråden. Det kan vara lite knepigt inledningsvis, men efter ett tag börjar man sakta men säkert förstå hur saker och ting hör ihop.

En annan av mina favoriter bland filmer är Step up, en riktigt mysig feel-good-film. Först och främst måste jag bara säga att jag älskar introt på filmen, kontrasten mellan streetdansarna och de som dansar balett, är så snygg. Självklart är alla otroligt duktiga på att dansa, och det är fantastiskt att se professionell dans. Förutom att Step up handlar om dans i allmänhet, ligger mycket fokus på kärlek. Om det inte vore för dansinslagen, skulle Ste up vara en riktiggt sterotypisk kärlekskomedi med lite drag av Romeo & Julia.

Huvudpersonerna i filmen är Tyler och Norah, som har växt upp under olika förhållanden. Tyler är adopterad, bor i ett slumliknande område, dansar straeetdance och går i vanlig skola i sitt område. Norah däremot, bor tillsammans med sin mamma i ett fint kvarter och hon studerar dans vid en Marylands konstskola. När Tyler åker fast efter att ha gjort sig skyldig till både inbrott och skadegörelse, på just Marylands konstskola, döms han till samhällstjänst på skolan. Det är där han möter Norah för första gången, även om de till början inte pratar med varandra. Men när Norahs danspartner till examensshowen skadar sig, erbjuder sig Tyler att ställa upp som stand-in. Och denna händelse leder till att de sakta lär känna varandra bättre...

Både under tiden och efter att man ser den här filmen, önskar man att man själv kunde dansa lika bra som de i filmen. Dessutom blir man väldigt peppad på att hoppa upp och börja dansa själv, för det är den sinnesstämmningen man får utav att se Step up. Man blir glad och får en adrenalinkick av all positiv feeling filmen utstrålar. Filmen blir inte heller sämre av att Channings Tatum(Tyler) är väldigt snygg, välstränad och kan dansa väldigt bra! Step up är en perfekt film att se på en dejt, och om man söker ett budskap i filmen, är det nog att kärleken vinner över allt. Även över klassskillnader!

En av mina favoritfilmer är utan tvekan; Requiem for a dream. Droger är ett övergripande tema och filmen handlar om hur droger plötsligt kan förstöra en persons tillvaro. Det finns inte bara en huvudperson i filmen, utan flera, och deras respektive historier är alla sammanlänkade på något sätt. Harry är killen som börjar tillfälligt sälja knark för att tjäna snabba pengar tillsammans med kompisen Ty. Harrys flickvän Maryannehar planerar att öppna en egen klädbutik och sälja egendesignade kläder. Den sista nyckelpersonen är Harrys mamma, Sarah, som är änka efter maken Seymours bortgång. Hennes höjdpunkt på dagen är att titta på favoritprogrammet på tv, och hennes största dröm är att få delta i showen. En rad olika händelser inträffar och påverkar dessa människors liv och sakta börjar deras tillvaro förändras.

Det bästa med Requiem for a dream är nog inte handlingen i sig, som kan uppfattas som rätt deprimerande, utan det finns en del andra saker bidrar till att jag gillar den. Soundtracket till exempel är väldigt bra, samt sättet scenerna filmats på. dessutom gillar jag alla små detaljer i filmen, som verkligen höjer kvaliteten på hela filmen. Till exempel de små klippen som visas varje gång någon tar knark, eller scenen då Sarah testar sin nya "grapefrukt-diet".

Om man har svårt för tragiska saker och filmern där inte allt är glittrande, glatt och positivt, ska man nog inte se Requiem for a dream. Men om man utan problem kan tänka sig att se en film som skildrar verklighetstrogna scener ur en relativt mörk vardag, kan man nog se det vackra i Requiem for a dream. En film där verkligheten är mörk och skoningslös och tillvaron sakta faller samman under filmens gång. Sagor har ofta vackra slut, men det är inte alltid så det fungerar i verkliga livet!

En amerikansk dramafilm med Julia Roberts i huvudrollen som Erin. Erin är en ensamstående, arbetslös mamma som efter lite övertalning lyckas få jobb på en advokatfirma. Av en slump upptäcker hon att det är något skum med en fastighetsaffär, vilket i sin tur leder till upptäckten att ett stort företag fördömer dölja att de förgiftat vattnet i en stad. Tillsammans med chefen tar Erin upp kampen för rättvisa gentemot de drabbade. Filmen är baserad på en sann historia. J

ag tror budskapet med filmen är att man ska kämpa för det man tror på. Vilket Erin gör, till 100 %! Det är otroligt fascinerade med människor som verkligen engagerar sig och brinner för sin sak. Sådana människor behövs verkligen, även utanför filmens värld. Jag tyckte om den här filmen, för den känns så hoppfull. Trots att hon stöter på motstånd och svårigheter get Erin aldrig upp, utan hon fortsätter jobba mot sitt mål - rättvisa. Julia Roberts är en duktig skådespelerska och hon känns både trovärdig och övertygande i sin roll.

Dramafilmer brukar ofta ha en sorgsenhet över sig, och det har även den här. Men det är därför dramafilmer är sevärda, de ligger nära verkligheten, till skillnad från komedier och actionfilmer.

Under en längre tid har jag funderat på att permanenta håret. Helst vill jag ha vågigt hår, ungefär så som man får då man lockar håret med locktång. Men jag antar att det kan vara svårt attfå resultatet exakt som man önskar. Dock kan man ju alltid hoppas att det blir bra i alla fall! Så imorgon tänkte jag ta tag i saken och köpa permanent-kit. Rullar har vi redan i stugan, så det blir väl en liten snabbvisit dit också. Förhoppningsvis blir det vågigt, och inte pudel!

Ikväll var det ett roligt program på ettan, som heter "En idiot på resa". Det roliga med programmet är själva personen som de har tvingat att resa till olika ställen, mestadels lite smått farliga platser. Han är otroligt pessimistisk och han kan knappt uppskatta någonting. Okej, det låter nog inte särskilt underhållande, men han verkar inte ens fatta själv hur komisk han låter. Hela programmet är ett slags practical joke där de tvingar Karl att korsa sina inre gränser, om och om igen! I dagens avsnitt av serien besökte han Israel, Palestina & Petra, i Jordanien.

Själv skulle jag inte vilja åka till Israel & Palestina, det känns inte riktigt säkert och jag kan inte heller komma på någon bra anledning att åka dit. Det enda sevärda jag känner till är "Klagomuren" och jag har inget större behov att se den heller. Dock blev jag väldigt sugen på att bada i Döda Havet, och testa att flyta i det salta vattnet. Det vore verkligen en cool upplevelse. Dessutom blev jag fascinerad av Petra, en hel stad som huggits fram ur ett berg! Det klassas dessutom som ett av jordens 7 nya underverk, vilket är helt förståeligt.

Egentligen hade min familj planerat att åka till Egypten under sportlovet(v.10), vilket är om 2-3 veckor. Men med tanke på det kaos som uppstått i landet på senaste tid är det inte särskilt aktuellt längre. Lite tråkigt dock, för jag hade gärna sett pyramiderna och det klara vattnet med alla fina fiskar. Fast jag antar att jag får göra  det någon annan gång, innerst inne känns det mer viktigt att folket som bor där får en bättre tillvaro, än att jag ska få se Nemo-fiskar IRL. Det var bara såå typiskt att de skulle ett mindre inbördeskrig just NU, av alla tidpunkter. Som min syster uttryckte det: "Kunde de inte vänta med att störta regeringen tills EFTER vi varit där!?" och jag nog med henne. Senast idag hörde jag dock rykten om att nästa jul kanske kommer firas i där istället, vilket vore hur härligt som helst!! Alltid funderat på hur det skulle vara att fira jul utomlands, och det känns som att det kanske kan bli så nu(eller ja, till jul då).

Men angående sportlovet så kommer vi givetvis att resa någon annanstans. Det viktigaste var att det ska vara varmt och inte alltför långt bort/dyrt. Det enda ställe som stämde in på detta under samma tidsperiod är Kanarieöarna, och därmed kommer vi åka dit. Det kommer nog bli väldigt trevligt, även om jag alltid sett Gran Canaria som en reseort för pensionärer över 65 år. På senare tid har jag dock ändrat uppfattning litegrann och jag har även insett att det finns en till kategori som reser tid; Partysugna ungdomar! Tyvärr platsar vårt sällskap inte riktigt in i någon av dessa kategorier, men det kan vi nog lösa på något sätt.

Om inte annat blir det ett tillfälle att öva lite spanska och man får också chansen att spana på lite latinos, inte helt fel liksom!

Igår när jag zappade mellan mina fyra tvkanaler(1,2,4,6) fastnade jag för filmen Balls Out. En riktigt klassisk amerikansk komedi, som är perfekt att titta på runt 00-01 på natten. Man behöver inte fokusera till 100 %, utan det räcker med typ..30. I stilen påminner den en hel del om American Pie, så om man har svårt för de filmerna, gillar man nog inte Balls Out särskilt mycket heller! En av skådespelarna från American Pie är dessutom med i den här filmen också, Seann William Scott(spelar Stifler i de första Am.Pie-filmerna). Seann är faktiskt väldigt rolig att se i filmer, även om han bara tycks ha en stil: Ogenerad Sexgalen snuskis. Men det kan jag ha överseende med!

Balls Out handlar om ett föredetta tennisproffs, Gary, som jobbar som vaktmästare på en skola. För att stilla sin längtan efter tennis, börjar han coacha skolans tennislag, vilket blir en riktig utmaning. I vanlig ordning får man en riktig "kämpa på, ge aldrig upp"-känsla av den här filmen, vilket bidrar till att man så gärna ser dem.

En sak som skiljer den här filmen från andra i samma kategori, är att den inte fokuserar lika mycket på kärlek. Utan allt kärleksaktigt pågår som en slags bihandling, i bakgrunden. Istället ligger fokus mer på budskapet; Ge inte upp! Jag gillade filmen och den levde upp till mina förväntningar, så den rekomenderas för de som gillar "amerikanska highschool-komedier".

Om man har lite tid över, är det alltid bra att ha en tv-serie som man kan följa. Därför är det smart att alltid ha minst en serie på datorn, så att man kan kolla ett avsnitt eller två, när man känner för det. Just nu tittar jag på en anime-serie som heter Love Hina. För er som inte vet så kan jag berätta att anime är detsamma som manga i filmform. Love Hina finns även som vanlig manga, och det var så jag upptäckte serien från början. Det var ett par år sedan jag läste böckerna(minns inte hur många de är), men för ett tag sedan kom jag att tänka på Love Hina, och bestämde mig för att kolla om den fanns som anime. Lyckligtvis gjorde den det, och nu har jag sett nästan hälften av alla avsnitt.

Love Hina handlar om killen Keitaro som försöker uppfylla ett löfte han gett till en flicka för flera år sedan. Två år gammla bestämde de att de skulle ses igen, på universitetet Todai, i Tokyo. Tyvärr är Keitaro ingen smart kille, och han har redan misslyckats för andra gången med att bli antagen till Todai. Efter att ha misslyckats för andra gången söker han upp sin farmors vandrarhem, Hinata Inn, för att få någonstans att bo. Tråkigt nog är farmodern på resa och vandrarhemmet har förvandlats till ett pensionat för tjejer. Men efter några förhandlingar lyckas han få stanna ändå, om han tar på sig rollen som föreståndare för pensionatet.

Under serien får man sedan följa hans kamp för att ta sig in på pensionatet, hans kärleksproblem och hans vardag. Serien är både underhållande, och lite snuskig, likt de flesta manga/anime-serier. Det roliga med anime är att de visar mycket känslor, och det finns ofta gott om drama i historierna.