Orkidéer är utan tvekan de vackraste blommorna enligt mig, och det finns en art för var och en(om inte fler). Det som är så bra med dem är att de finns att köpa överallt, i alla blomaffärer, mataffärer och på andra otippade ställen som t.ex. K-Rauta. Dessutom är de rätt billiga, runt 129 kr och uppåt beroende på hur cool och unik blomma man vill ha. Årstiden är inte heller något som påverkar tillgången på orkidéer nämnvärt, utan de tycks finnas i överflöd. Sedan sägs de vara väldigt lättskötta också.

Dock känner jag mig inte riktigt beredd att hålla med på den punkten, eftersom de alltid tycks vara döende eller redan döda. Antingen torkas de till döds eller så vattnas de ihjäl, och skillnad mellan liv och död tycks vara ovanligt liten hos just orkidéer. Mest troligt är det något jag gör fel, men att vattna sällan utan att alla rötter torkar ihop helt verkar totalt omöjligt. Och vi ska inte tala om hur svårt det är att så dem att blomma igen, efter första blommingen. Men som sagt, mina problem kan vara helt unika, vad vet jag.

För att snabbt kunna åtgärda hälsoproblem hos svaga växtindivider, har jag gjort en lista på vanliga åkommor och det bästa sättet att behandla dessa på.

Mjuka blad
Det är inte roligt att upptäcka att blommans blad slokar och livlöst hänger över krukkanten. Friska blad ska vara spänstiga ochmer eller mindre "stå" rakt ut. Hängande blad som är släta innebär att växten fått för mycket vatten, medan skrynkliga blad snarare tyder på vattenbrist. Lösningen på problemet är att plantera om växten i orkidéekompost eller i vitmossa. Innan omplantering bör man dock kolla in växtens rötter för att bedöma vilket substrat som passar bäst.

Ruttna rötter
Om rötterna är mjuka och bruna är de helt enkelt ruttna, och enda sättet att rädda blomman är då att plantera om den i vitmossa. Rötterna klipps bort och de återstående stumparna lindas med vitmossa och placeras i en kruka. Mossan ska hållas fuktig och orkidéen ska stå i mossa tills den bildat nya rötter, då kan den istället planteras i vanlig orkidékompost. Mnst 2-3 rötter som vardera är 5-7 cm långa bör växten ha fått innan omplantering i vanlig kompost.

Torkade rötter/bulber
Även när delar av växten torkar kan det vara en god idé att plantera om i vitmossa.

Fläckiga blad
Om bladen får fläckar är det ett tecken på att plantan placerats i för starkt solljus. En orkidé tycker om ljus, men helst inte direkt solljus. Det bästa är därför att flytta blomman någonstans där det är mindre starkt solljus.

Blommar ej
När orkidén blommat färdigt ska man klippa ner torkade stänglar, och bara låta den vila. Vattningen ska skötas som vanligt, det vill säga; den behöver inte mycket vatten. Blomman ska sedan placeras på en ljus plats där det är svalt. Annars är det bara att vänta, och möjligtvis spraya lite vatten ibland. Det bästa är också att låta dem stå på samma plats, om de inte vantrivs där.

Även om jag verkligen anstränger mig kan jag inte komma ihåg när jag senast kollade på en Sci-fi film, så jag antar att det är minst ett år sedan sist. Om det inte är så att jag missuppfattat kriterierna för Science Fiction, helt och hållet! Anledningen till att det blir så få filmer från den kategorin är nog många, bland annat att de inte riktigt lockar mig, men det beror säkert även på att det inte görs lika reklam för Sci-Fi-filmer som för Actionfilmer och komedier.

Pandorum är ännu en skildring av världens undergång, ett väldigt populärt tema oavsett genre verkar det som. Den här filmen är som en slags mix av "I am Legend", "Wall-E" och "Alien". Av någon anledning gestaltas aliens nästan alltid som slemmiga i alla filmer, bortsett från tecknade/animerade där de istället är färgglada och fluffiga.

Pandorum är namnet på en företeelse i filmen, som innebär att en person blir psyiskt instabil till följd av att denne befinner sig ute i rymden. Detta tillstånd leder i sin tur till att personen blir misstänksam och farlig för sin omgivning.

Filmen inleds med att en man vid namn Bower vaknar upp på ett rymdskepp, utan att veta var han är eller varför han befinner sig där. Genom att undersöka rummet han befinner sig i kommer vissa minnen tillbaka och han inser att han inte är ensam på skeppet. Han kommer ihåg att hans överordnade, Payton också befinner sig där och beslutar att väcka även honom. De båda männen har båda befunnit sig i så kallad hypersömn i kistaliknande kapslar, och denna typ av sömn har resulterat i total minnesförlust. Trots att varken Payton eller Bower kommer ihåg något, inser de att de måste ta sig ut ur rummet för att förstå vad som händer. Det tar inte lång tid innan de förstår att de befinner sig på ett rymdskepp, och att skeppet är fullt av aliens. Sakta börjar de också inse att något inte är som det ska, och att skeppet aldrig var tänkt att återvända.

Pandorum är en bra film, som är väldigt actionsfylld och den är förhållandevis oförutsigbar. Det händer hela tiden saker, och man hinner knappt hämta andan emellan alla händelser. I efterhand kommer jag knappt ihåg allt som hände, bara för att det var så pass mycket. Jag gillar verkligen att spänningen håller i sig genom hela filmen, för det bidrar till att den inte blir tråkig och det gör även att man fokuserar bättre. Den känns inte helt ny, med tanke på att den påminner om en del andra filmer, men å andra sidan vilka filmer gör inte det nu för tiden? Det enda som var lite dåligt, var att jag inte helt och hållet hängde med i vad som hände i slutet av filmen, men på det stora hela tyckte jag att filmen var bra.

Om det nu skulle vara så att det inte fanns några känslor i rymden, är det därför fysiker är så intresserade av rymden? 100 % garanti på att området är helt fritt från både mänskligt liv, känslor och annat som inte kan lösas med ekvationer...

Nog om det, tänkte istället berätta lite om den senaste svenska film som jag kollat in, ovan nämnda "I Rymden finns inga Känslor". En film som jag faktiskt totaldissade först, på grund av trailern på som visats på tv, om & om igen! I den framstår nämligen Bill Skarsgårds rollfigur som helt psyko. Saken är dock den att han faktiskt spelar rollen som en pojke med Asbergers, men på något sätt övertygade inte Skarsgårds insats, i trailern! Jag är dock glad att jag valde att ge filmen en chans ändå, för jag gillade den, och passar perfekt in i det smala området inom svensk film som jag tycker bäst om. Det vill säga verklighetstroget/baserat drama.

"I Rymden finns inga känslor", möter vi Sam och hans lillebror Simon, som diagnostiserats med asbergers syndrom. Sam bor ihop med flickvännen Frida och Simon bor kvar hemma hos föräldrarna. Men Simon trivs inte riktigt hemma, och enda han lyssnar på är hans bror. Därför beslutar Sam att låta sin lillebror bo tillsammans med honom & Frida, vilket inte blir helt enkelt.

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle detta ord vara; Kärlek. Då menar jag inte romantisk, Hollywoodfilm-kärlek, utan den typen av kärlek som finns mellan syskon & familjemedlemmar. Att se hur bröderna ställer upp för varandra och hjälper varandra i livet är väldigt rörande att se. Uttrycket villkorslös kärlek fick helt plötsligt en djupare innebörd, samtidigt som ordet syskonkärlek dyker upp i mina tankar. Eftersom hela rullen är som en enda feel-good-upplevelse, så rekommenderar jag den varmt. Förhoppningsvis blir man inte bara glad av den, utan det bästa är om man även får en liten aha-upplevelse i stil med; "Åh, jag skulle också göra vad som helst för min bror/syster". Det fick åtminstone jag, och jag kan omöjligt komma på en enda anledning att inte ställa upp för sin egen familj! Det är det familjen är till för, att ställa upp när man behöver det som mest, i vått & torrt.

Skrämmande länge sedan jag såg en skräckfilm, och av alla man kan se blev det Paranormal Activity den här gången. Och det kan vara så att min lilla fobi för mörker är anledningen till att jag inte ser skräckfilmer ensam..

Men alltså..Paranormal Activity, det är en bra film, även om jag inte tycker att den är såå läskig som den sägs vara, för det händer egentligen inte mycket. Det läskiga i den är att den är filmad så att det ska se ut som att paret verkligen har filmat i sitt eget sovrum, så att man ska bli osäker angående om filmen är en äkta inspelning! Jag har hittills inte läst något som tyder på det, även om den gick  lite "rykten" om att personerna som spelade i filmen i själva verket dött på riktigt, men det känns väldigt osannolikt.

En samman fattning av handlingen för den som lyckats undgå; En kvinna känner sig förföljd/hemsökt av någonting, och dett har pågått sedan hon var 11 år gammal. När filmen börjar har känslan av att vara förföljd ökat igen, men nu vill Katie lösa problemet och få det hela att försvinna. Hon bor tillsammans med sin pojkvän Micah, som påstår att hon tror på vad hon berättar att hon upplever, även om han trots allt verkar lite skeptisk. Han föreslår att de ska filma vad som händer under natten när de sover, för att försöka se om något fastnar på film. Paret försöker sedan förstå vad som händer och finna en lösning på det alltmer obehagliga problemet.

Dock tycker jag ändå att Paranormal Activity är en bra film, den fyller sitt syfte och skrämmer upp betraktaren, utan några datoranimerade monster eller överdrivna slaktscener. Efter alla invecklade japanska skräckfilmer, och och amerikanska effektpimpade covers på dessa, är det nästa mer skrämmande med denna film. Där man aldrig får se hur "demonen" ser ut, vilket gör att mystiken och skräcken dröjer sig kvar lite längre..För nu vet man fortfarande inte vad man ska titta efter innan man somnar.

För ett tag sedan såg jag på filmen Balls Out, som fick mig att vilja se fler liknande komedier. Därför laddade jag ner Role Models. Den ena huvudkaraktären spelas av Seann William Scott, som även spelar huvudrollen i Balls Out. Han är en bidragande orsak till att jag ens valde att se filmen, eftersom han är underhållande, även om han bara kan spela en typ av person. Men det tycker inte jag spelar någon roll, eftersom det finns gott om sådana typer av skådespelare, ibland känns det som att de bara är sig själva! T.ex. Charlie Sheen i 2 1/2 men, hans rollfigur har till och med samma namn liksom!

Men tillbaka till Role Models, en historia om hur två energidrycksförsäljare slutar som mentorer för barn i behov av förebilder. Wheeler och Danny åker runt mellan skolar för att sälja sin energidryck under namnet Minotaur, och det fungerar rätt bra. Tills en dag då tillvaron sakta börjar smulas sönder, och allt inleds med att Danny friar till sin flickvän. Istället för att svara ja, väljer hon att dumpa honom, vilket leder till Danny blir helt förkrossad. Han tar ut sin ilska och missnöje inför alla barn på en skola, och när han och hans kumpan försöker fly fältet, slutar allt i totalt kaos! Istället för fängelse erbjuds de att ställa upp som ofrivilliga volontärer på "Sturdy Wings", ett slags dagcenter för barn i behov av vuxna förebilder, eller bara sällskap. På centret kör man på ett slags kompissytem baserat på att varje barn är en "Little" som i sin tur har varsin "Big". Men det visar sig snart att det inte bara är Wheeler och Danny som är negativt inställda till befinna sig på Sturdy Wings..

Det enda jag har att säga om den här filmen är att den fungerar, varken superbra eller jättedålig. Ett typiskt exempel på en film som är bra, varken mer eller mindre. Troligtvis kommer jag inte minnas att jag sett den här filmen, om ett halvår, och det är nog inget som jag kommer lida av direkt heller. En i mängden komedier, utan tvekan.

Detta är ett urdrag från kapitel 99, ur boken "Alla får Ligga".

"Ett äkta leende är alltid symetriskt, och ett snett leende, med ena mungipan högre än den andra, är inte ett tecken på genuin glädje. Vid ett äkta leende är käken alltid avslappnad. Huden under ögonen spänns och det dyker upp skrattrynkor i ögonvrån.

Som tur är, så är det svårt att leverera ett överygande falskt leende när du vet vad du ska titta efter. Om någon kisar mot dig och drar upp munnen i ett snett leende kommer du inte längre tycka att de ser ut att ha kul. de kommer se ut som en tiger som spanat in en synnerligen ätbar antilop."

Något att tänka på nästa gång man funderar på om personen man pratar med verkligen tycker att det man just sa/såg/gjorde var SÅ roligt(egentligen).

Jag tror jag har funnit en ny bibel, som är mer i min smak än den klassiskt tråkiga kristna biblen. "Alla får Ligga" heter boken, som ger tips på saker att tänka på då man raggar, eller bara allmänt i sociala sammanhang. Jag ser den inte riktigt som ett säkert framgångsrecept, utan mer som en guide som kan hjälpa mig(eller någon annan) att öka våra chanser att lyckas. Oavsett vilket målet för tillfället är! Kanske kan man till och med se boken som en nybörjarguide för den socialt ovane eller den raggningsmässigt strandade personen, som behöver lite(eller väldigt mycket) hjälp på traven med saker som många anser självklara.

Än så länge har jag bara hunnit läsa halva boken, och jag kommer verkligen inte ihåg allt jag läst, men förhoppningsvis har något fastnat i mitt undermedvetna, så att jag automatiskt bara vet hur jag ska agera då tillfälle ges. Men jag har ändå fått mig en del mindre tankeställare genom att läsa dessa sidor, och jag anar att det kommer bli en del fler innan boken är slut...

Det finns få saker som är så underbart eller påfrestande, som kärlek. Den påverkar oss alla någon gång i livet, och lämnar ingen oberörd. Att vara föräldskad är som att ständigt befinna sig i ett rus av lycka, hög på kärlek. Allt känns lätt och fluffigt, och alla problem i vardagen känns oväsentliga. Samtidigt är olycklig eller obesvarad kärlek som ett sår i själen, eller en slags tillstånd som man långsamt tillfrisknar från. Sakta tar man sig upp ur den överväldigande känslan av att allt är jobbigt och ingen lider på samma sätt som en själv. Men dessa två varianter är bara några av alla de olika tillstånden av kärlek, och det finns givetvis många andra.

I filmens värld handlar det ofta om oväntad kärlek, som två barndomsvänner som plötsligt blir kära, två människor som är varandras motsatser eller bara ett par som första gången möts av en slump. Men det det är också så kärlek fungerar, och det är nästintill omöjligt att förutspå dess framfart. All kärlek är vacker, och man kan bara hoppas att den är besvarad.

Love and other drugs, är en kärleksfilm som lutar mer åt dramahållet är komedi, som nog är det vanligaste. I Love and other drugs, möter vi Jamie, som är en snygg och charmig försäljare. Han är duktig på att få kvinnor på fall och har lätt för att få andra att tycka om honom. Det mesta brukar gå bra för Jamie, tills han möter Maggie. Hon faller till en början inte för hans envisa försök, utan visar tydligt att hon inte är intresserad. Men ju mer tiden går, desto bättre tycker Jamie & Maggie om varandra. Samtidigt märker Jamie att ju mer han visar att han vill vara med henne, desto mer drar hon sig undan.

Egentligen visar den här filmen på ett mycket klassiskt scenario, där den ena parten är rädd för att bli sårad, något som ofta grundar sig på en tidigare upplevelse. Även i verkligheten händer det lätt att man inledningsvis försöker ignorera sina egna känslor, in i det sista. Ändå tills man tvingas agera, något som lätt slutar med att man erkänner hur man känner eller aktivt försöker gräva ner känslorna helt.

Just den här filmen är bra, fast jag tycker inte att den skiljer sig från alla andra kärleksfilmer. Däremot känns den mer trovärdig, eftersom ingen av huvudkaraktärerna framställs som perfekt. Så det som får filmen att känns bra, och aningen bättre än den genomsnittliga kärleksfilmen, är nog dramakänslan. I verkliga livet förekommer åde komiska och mer allvarliga scenarion när det handlar om kärlek, och det är nog dags att vi får se fler filmer av det här slaget. Filmer där man kan känna igen sig, och inte bara skratta åt nät Ben Stiller gör bort sig för 100e gången.

I modern tid är det populärt att titta på olika dokusåpor med fokus på överlevnad, där människor pressas till sina yttersta gränser. Det mest klassiska exemplet är Expedition Robinson, men även Big Brother känns litegrann som en sådan typ av program, men då med fokus på social överlevnad. Det som i många andra länder är människors vardag, använder vi som underhållning, vilket känns lite absurt. Svenskar svälter sig i tv på paradisöar, medan andra människor svälter minst lika mycket på en annan paradisö, med undantaget att det inte för betalt för det. De betalar istället ett högt i pris i form av sin egen hälsa eller i värsta fall med sitt liv.

Något som däremot är fascinerande och mer hoppfullt, är alla historier om människor som överlevt traumatiska upplevelser på riktigt. Boken "Miraklet i Anderna" skildrar en sådan berättelse, där ett antal människor överlevde en krasch i Anderna och efterföljande 72 dagars kamp för livet.

En annan sann historia är den som 127 Hours bygger på, en historia om en man som fastnar i en grotta, mitt ute i ingenstans. Aron är en van klättare som ofta ger sig iväg för att klättra i berg, sprickor och grottor. Men just den här dagen går något fel, och han fastnar med armen under en sten. Trots ihärdiga försök lyckas han inte rubba stenen, och filmen bygger på hans nästföljande 127 timmar i den grotta där han fastnat. Aron visar på en stark överlevnadsinstinkt och ett stort mod, som jag inte tror att alla skulle ha i en sådan påfrestande situation som han befinner sig i.

Även om historian är bra, tycker jag inte detsamma om filmen. 127 Hours är en aning seg, och det händer inte särskilt mycket. Dock gillade jag skådespelaren till Aron, han var både duktig och snygg. Men jag hade gärna sett att det hände mer i slutet eller inledningen av 127 Hours, för nu låg största fokus på mellanpartiet där det egentligen inte hände så mycket. Ändå är filmen sevärd, mestadels för att den är baserad på en riktigt händelse, vilket höjer filmen en hel del. Det gör också att jag kan förlåta bristen på action i själva filmen.

Det finns många människor som påstår att de skulle göra vadsomhelst för en annan människa man älskar. Det kan vara alltifrån barn, syskon, vänner eller partners. Men den stora frågan är hur mycket vi egentligen är beredda att offra för en annan person? Det är lätt att säga sådana saker, och det är även lätt att själv tro på dem. Dock vet man inte svaret förrän en sådan situation uppstår och man måste besluta hur man ska agera.

Filmen Conviction baserar sig på en sådan situation, och i det här fallet är det två syskon som har en väldigt stark relation till varandra. Under en strulig uppväxt har Kenneth och Betty-Anne varit varandras stöd och ständigt hjälpt varandra. Även som vuxna fortsätter de att finnas där för varandra, och när Kenneth hamnar i fängelse, dömd för mord, blir hans lillasyster som besatt av att hjälpa honom ut. Hon ägnar flera år att att försöka hitta ett sätt att bevisa hans oskuld, och är på gränsen till att ge upp då hon kommer på lösningen. Planen är att börja läsa juridik i hopp om att komma på hur hon kan hjälpa sin bror.

Hela den här filmen uttrycker kärlek, av den vackra och djupa sorten, och den är dessutom baserad på en sann historia. Vilket gör hela historien ännu mer fascinerande! Utan att tveka bestämmer sig Betty-Anne för att tro på sin bror ord om att han är oskyldig, och hon ägnar sedan flera år åt att försöka rädda honom. Det är ett fantastiskt exempel på äkta kärlek, och osjälviskt handlande. Det är viktigt att kämpa för det man tror på, och för det som har stor betydelse i ens liv. Det kan vara en person, men även en åsikt eller en tro.

Jag hoppas och önskar att jag också kommer att agera som Betty-Anne och ställa upp villkorslöst, om jag hamnade i en liknande situation. Att jag klarar att stå för orden "Jag gör allt för dig".

Eftersom Blomsterlandet anordnade en orkidéeutställning förra året, ville jag kolla om de skulle göra det i år i igen, och de ska de tydligen. Väldigt roligt, eftersom de hade så många fina, lite ovanligare sorter sist(sant en del snygga köttätande saker). Problemet är bara att det inte kommer att arrangeras i Umeå, såklart. Vad gör man då liksom? Åker till närmaste ort som har utställningen! Kollade listan på orter och fann att jag måste åka till...Sundsvall. Känns måttligt roligt, måste jag erkänna..

Den supersvenska filmen Sebbe har både vunnit festivalpris och en guldbagge, för bästa film. Med tanke på antalet priser förväntar man sig hög kvalitet, bra handling och trovärdiga skådespelare. Man märker tydligt att det en svensk film, eftersom den är väldigt seriös och allvarlig. Det är tyvärr något som jag tycker är lite väl förekommande i svenskproducerade filmer, all denna ångest, sorg och människor som mår dåligt. Det är också väldigt mycket undantryckta känslor, tystnad och situationer där man ska förstå vad karaktärerna känner, utan att de någonsin säger det rakt ut.

Om man ska vara krass finns det bara två genrer inom svensk film, drama och komedi, och Sebbe klassas som drama. Drama är i det här fallet synonymt med "Jag trivs inte med mitt liv/tillvaro, men om jag plågar mig själv genom att hålla tyst om det, blir det säkert bättre". Lite roligt faktiskt att det kan ta en hel film för en huvudkaraktär att våga uttrycka sin åsikt, undrar vad det skulle motsvara i verkliga livet, 4 månader eller 10 år? Antar att det beror på vilken film det är.

Sebbe är en film om kille med samma namn, som bor med sin mamma i en lägenhet. Hans pappa är död och han har inga riktiga vänner. Han trivs inte riktigt i skolan och är sällan där, och när han väl är där, blir han mobbad av ett par killar. Sebbe gör det bästa för att hjälpa sin mamma, som har ont om pengar, och för att ta sig igenom sin tillvaro.

Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro när man ser filmer som den här, och det är också den här typen av filmer man lär sig något av. Jag tyckte att filmen var bra, även om den var väldigt sorglig. Dock känns den mer soom något man visar i skolan, än något man ser på bio. Det filmen lyckas bra med, är att förmedla de känslor som finns med, ilska, bsvikvelse, uppgivenhet, lättnad & sorg.

En mycket känslosamt laddad film, som får en att tänka efter och fundera över sin egen situation, och förhoppningsvis uppskatta det man har. Dessutom får man en inblick i hur livet kan se ut för andra personer som har det mindre bra.

Idag gjorde jag ett besök på biblioteket för att läsa lite tidningar. Det är mest det jag brukar göra på biblioteket, eftersom jag sedan 1,5 år tillbaka har ett spärrat lånekort, vilket hindrar mig från att låna böcker. Lite tråkigt kan tyckas, men jag har det hellre på det sättet än att krypa till korset och betala mina "låneböter". Men idag var det tidningsavdelningen som var målet(på övervåningen för er som missat) och som bekant finns det bara tre tidningar som är värda att läsas; Tattoo, Djurskyddets tidning och...Amelia. Djurskyddets tidning för det här halvåret har jag redan läst, senaste numret av Tattoo gjorde mig lite skeptisk, så det blev Amelia idag. Bra tidning, mer reportage & mindre mode!

Jag kollade igenom de obligatoriska "Så gick jag ner X kilo-reportagen", och hittade en så kallad metod stack ut ur mängden. Just den tjejen beskrev sig själv som en föredetta sockerberoende, och när man hittar en sådan text måste man ju bara läsa! Lite roligt/tragiskt när hon berättade om hur hon gick till olika affärer när hon handlade, för att de i kassan inte skulle känna igen henne. Hon försökte alltså gömma sina massiva godisinköp på så sätt. Hennes metod för att gå ner i vikt/bli av med godissuget var att låta sig hypnotiseras. Enligt henne gick det till så att hon först gav hypnotisören en bild av situationen, och sedan skulle hon föreställa sig att hon åt godis. Där gick hynotisören in och "raderade" den bilden, och ersätte med en annan, en målbild som visade att hon lät bli godisen.

Som sagt..känner mig lite skeptisk, även om jag på något sätt tror att hypnos kan fungera. Frågan är om det är starkt nog att hantera ett beroende? Om hypnos kan göra det är det i så fall väldigt bra. Kanske vore något?