Vanliga åkommor hos Orkidéer

Orkidéer är utan tvekan de vackraste blommorna enligt mig, och det finns en art för var och en(om inte fler). Det som är så bra med dem är att de finns att köpa överallt, i alla blomaffärer, mataffärer och på andra otippade ställen som t.ex. K-Rauta. Dessutom är de rätt billiga, runt 129 kr och uppåt beroende på hur cool och unik blomma man vill ha. Årstiden är inte heller något som påverkar tillgången på orkidéer nämnvärt, utan de tycks finnas i överflöd. Sedan sägs de vara väldigt lättskötta också.

Dock känner jag mig inte riktigt beredd att hålla med på den punkten, eftersom de alltid tycks vara döende eller redan döda. Antingen torkas de till döds eller så vattnas de ihjäl, och skillnad mellan liv och död tycks vara ovanligt liten hos just orkidéer. Mest troligt är det något jag gör fel, men att vattna sällan utan att alla rötter torkar ihop helt verkar totalt omöjligt. Och vi ska inte tala om hur svårt det är att så dem att blomma igen, efter första blommingen. Men som sagt, mina problem kan vara helt unika, vad vet jag.

För att snabbt kunna åtgärda hälsoproblem hos svaga växtindivider, har jag gjort en lista på vanliga åkommor och det bästa sättet att behandla dessa på.

Mjuka blad
Det är inte roligt att upptäcka att blommans blad slokar och livlöst hänger över krukkanten. Friska blad ska vara spänstiga ochmer eller mindre "stå" rakt ut. Hängande blad som är släta innebär att växten fått för mycket vatten, medan skrynkliga blad snarare tyder på vattenbrist. Lösningen på problemet är att plantera om växten i orkidéekompost eller i vitmossa. Innan omplantering bör man dock kolla in växtens rötter för att bedöma vilket substrat som passar bäst.

Ruttna rötter
Om rötterna är mjuka och bruna är de helt enkelt ruttna, och enda sättet att rädda blomman är då att plantera om den i vitmossa. Rötterna klipps bort och de återstående stumparna lindas med vitmossa och placeras i en kruka. Mossan ska hållas fuktig och orkidéen ska stå i mossa tills den bildat nya rötter, då kan den istället planteras i vanlig orkidékompost. Mnst 2-3 rötter som vardera är 5-7 cm långa bör växten ha fått innan omplantering i vanlig kompost.

Torkade rötter/bulber
Även när delar av växten torkar kan det vara en god idé att plantera om i vitmossa.

Fläckiga blad
Om bladen får fläckar är det ett tecken på att plantan placerats i för starkt solljus. En orkidé tycker om ljus, men helst inte direkt solljus. Det bästa är därför att flytta blomman någonstans där det är mindre starkt solljus.

Blommar ej
När orkidén blommat färdigt ska man klippa ner torkade stänglar, och bara låta den vila. Vattningen ska skötas som vanligt, det vill säga; den behöver inte mycket vatten. Blomman ska sedan placeras på en ljus plats där det är svalt. Annars är det bara att vänta, och möjligtvis spraya lite vatten ibland. Det bästa är också att låta dem stå på samma plats, om de inte vantrivs där.

Orkidéeutställning

Eftersom Blomsterlandet anordnade en orkidéeutställning förra året, ville jag kolla om de skulle göra det i år i igen, och de ska de tydligen. Väldigt roligt, eftersom de hade så många fina, lite ovanligare sorter sist(sant en del snygga köttätande saker). Problemet är bara att det inte kommer att arrangeras i Umeå, såklart. Vad gör man då liksom? Åker till närmaste ort som har utställningen! Kollade listan på orter och fann att jag måste åka till...Sundsvall. Känns måttligt roligt, måste jag erkänna..

Köttätande växter, del 5

- Nepenthes

Nepenthes är tropiska växter och de flesta arter härstammar från Asiens regnskogar. Nepenthes brukar kallas för kannväxt på grund av utseendet på dess "fångstredskap", vars form ser ut som en kanna. Nepenthes är den största av alla köttätande växter, och den kan fånga alla sorters insekter och till och med mindre däggdjur, som möss. Man skiljer på två typer av Nepenthes, högländare och lågländare. Vilket grupp en planta tillhör beror på vilket klimat den ursprungligen växer i. Högländarna är vana vid kallare nätter, medan lågländarna vill ha en jämn temperatur hela tiden.

Nepenthes fångar in sina byten på ett sätt som påminner om de andra köttätande växterna. Med doften av nektar(och knaske även med sina fina färger) lurar den insekter att närma sig, och när den väl landat på den hala knaten av kannan, halkar den lätt ner. Kannornas insida är hala och i botten finns en vätska som innehåller den proteinspjälkande enzymet pepsin, som sakta bryter ner bytet. För inget ska ruttna inuti kannan innehåller den även myrsyra, som hjälper kannan att hålla sig ren.

Skötsel
Nepenthes är en tropisk växt, som vill ha jämn temperatur och och mycket ljus. Dock bör man undvika direkt solljus eftersom det skada växten. Växten ska planteras i en stor kruka, som bör vara minst dubbelt så stor som den kruka den har med sig från affären. Krukan bör sedan fyllas med vitmossa, torv eller blandningar av torv/perlit/mossa. Likt andra köttätande växter ska Nepenthes aldrig få torka ut, och substratet ska alltid vara fuktigt. Det absolut bästa för den, är att placeras i ett terrarium med både hög luftfuktighet, mycket ljus och ständig tillgång till vatten. men en del arter klarar av att stå i fönstret också.

Då Nepenthes inte är någon tempererad växt, behöver den ingen vintervila, men den kan behöva lite extra tilläggsbelysning under vinterhalvåret som kompensation för de minskade soltimmarna.

Nepenthes anses vara en ganska lätt växt att föröka, och man kan antingen ta frön av den under våren eller sticklingar under sommarperioden. Oavsett om man ska plantera frön eller sticklingar, ska dessa sedan planteras i vitmossa och placeras ljust. Om man planterat ett frön, är det bra att placera en plastpåse över, för att öka luftfuktigheten. Att odla ett frön kan ta allt mellan 3 veckor och flera månader, oftast beroende på mängden ljus.


 

 




Köttätande växter, del 4

- Pinguicula

Pinguicula finns liksom sileshår spridd över hela världen, och i Sverige har vi tre arter av denna växt och dess svenska namn är Tätört. Den förekommer i fuktiga marker, som kärr och sankmark. Växten har vackra, lila blommor som påminner om violer. Tätörtens blad är klistriga blad som kan liknas med flygpappet, då de i princip har samma funktion.

Insekterna lockas av den vackra blomman, men när den sätter sig på Pinguiculans klistriga blad, fastnar den. Större insekter kan lyckas ta sig loss, men mindre är mer chanslösa. När insekten ger upp, rullar bladet ihop sig över den och enzymer utsöndras från särskilda körtlar. Enzymerna löser upp insekten på ungefär tre dagar, och sedan återstår inte mer än ett skal. Framförallt är det bananflugor, blomflugor och andra små insekter som fångas av tätört.

Skötsel
Tätört vill gärna ha en miljö som påminner om den de lever i ute i naturen. Därför ska växten planteras i vitmossa, som ständigt hålls fuktig. Den ska vattnas med samma typ av vatten som övriga köttätare, och den vill gärna stå svalt under vintertid. Om tätörten är plockad i naturen, mår den bäst av att placeras utomhus, medan en köpt pinguicula trivs bra i ett soligt fönster.



Köttätande växter, del 3

- Drosera

Trots att de flesta köttätande växter mest förekommer utomlands, finns det ändå de som även finns här i Sverige. En av dessa är Drosera, vars svenska namn är Sileshår. Ute i naturen kan man finna den på myrar, där det alltid är fuktigt. I Sverige har vi tre arter av Sileshår, Storsileshår, Litensileshår och Rundsileshår. Eftersom de är rätt små, kan de vara svåra att se, men de växer sällan ensamma, utanför förekommer nästan som i "kolonier" i rätt miljö. Drosera har små blad som är täckta med hår, och på varje hårstrå sitter en klibbig droppe. Namnet Drosera kommer från det grekiska ordet droseros, som betyder daggig, vilket syftar på hårståna som finns på bladen. Dessa kallas även för körtelhår.

När en insekt försöker landa på växtens blad, fastnar den på de kladdiga körtelhåren, och varje rörelse gör att allt fler hår fastnar på insekten. Även körtelhår som inte berörts av bytet böjer sig så småningom mot insekten. Fångsten stimulerar en utsöndring av både syra och enzymer, som tillsammans löser upp bytet. Näringen tas sedan till vara av växten. Efter att Drosera smält ner sitt offer, återstår endast ett skal, och växtens små tentakler kan återigen rikta sig utåt i väntan på nästa byte.

Skötsel
Drosera ska vattnas på samma sätt som andra köttätande växter, och de behöver även vintervila, precis som den får ute i naturen. Om man har köpt sin Drosera i affären fungerar det bra att ställa den på fönsterbrädan, men om man har plockat den i Sverige, är det bäst om den placeras utomhus.

 


Köttätande växter, del 2

- Sarracenia

Sarracenia är en flerårig växt som ursprungligen kommer från Nordamerika. Den blommar mellan juni & juli varje år, och dess blomma ger upphov till hundratals fröer. Sarracenia förökar sig genom självpollinering, även om den även får hjälp av insekter. I Sverige kallas Sarracenia även för flugtrumpet, vilket anspelar på dess trumpetliknande form. Själva "trumpeten" kan bli upp till en meter hög, och likt Dionaea kan de överleva utomhus i Sverige. Vissa arter påminner nästan om sallad till färg ochfrom, medan andra är mer rödaktiga i färgen.  Det finns åtta stycken arter av flugtrumpeter, medan de övriga är hybrider.
Dessa arter är:
  • S. Purpurea
  • S. Flava
  • S. Rubra
  • S. Alata
  • S. Leucophylla
  • S. Oreophila,
  • S. Minor
  • S. Psittacina
Sarracenia lockar till sig insekter med hjälp av sin doft och sin färg. När insekten sedan landar på trumpeten hittar den nektar och luras på så sätt att krypa längre ner i röret, som de ofta gör på vanliga växter. Inuti röret är väggarna hala, och det finns små nedåtriktade hår, som tillsammans gör det svårt för insekterna att komma upp igen. Istället halkar de allt längre ner, för att slutligen falla ner i en frätande vätska(ej farlig för människor) som så småningom löser upp krypet.

Skötsel

Flugtrumpeter ska endast vattnas med regnvatten, osmosvatten, batterivatten eller smält snö. Detta är väldigt viktigt eftersom de är mycket känsliga för kalk, och de dör lätt om de vattnas med kranvatten. Den ska planteras i torv, spaghnum eller en blandning av torv och t.ex perlit eller vitmossa. Likt Dionaea muscipula tillhör Sarracenia de tempererade växterna, och den vill därför både placeras svalare och få mindre vatten under vintersäsongen. När vintern närmar sig brukar trumpeterna vissna, men det är helt normalt och betyder inte att växten dött, utan nya trumpeter växer upp igen till våren/sommaren.


 


Köttätande växter, del 1

- Dionaea Muscipula

Anledingen till att det finns växter som "äter" insekter, är att de behöver det kväve som finns i de små djuren, och de har därför utvecklat olika system för att få tag i detta ämne.

En köttätande växt som de flesta brukar känna till är dionaea, även kallas Venus flugfälla. Den kommer ursprungligen från North Carolina, och förökar sig genom att sprida sina frön. Växten känns lätt igen på sina små "fällor", som består av ett bladpar. Som många känner till, använder Venus dessa bladpar för att fånga insekter. Bladen fungerar som en öppen fälla för oaktsamma kryp som vandrar över bladen. På varje blad finns 2-3 små "hår" som gör att Dionaean märker om någonting rör sig. Förutsättningen för att en insekt ska kunna bli fångad i flugfällan, är att den snuddar vid ett av hårstrånen och inom 3 sekunder rör vid ett annat strå. När detta inträffar, stänger Venus snabbt
igen bladparet i fråga, och krypet är fast. Efter själva infångningsprocessen bryter Venus sakta ner sitt offer, med hjälp av enzymer, till bara skalet återstår. Först då öppnar Dionaea sin fälla igen, för att invänta nästa offer.

Dock är det viktigt att förstå att Venus kan klara sig på små mängder kväve, så man behöver alltså inte mata dem. Att servera flugor och dylikt till sin Dionaea kan skada växten. Den behöver fånga sin "föda" på naturlig väg och kan själva avgöra hur mycket kväve den behöver.

Skötsel
Det som är lite speciellt med Venus är att man måste vattna den med regnvatten, smält snö, batterivatten eller osmosvatten. Gör man inte det kan växen skadas, och i värsta fall dö. Anledningen är att den inte tål kalk, som finns i vårt kranvatten. Dionaean ska helst planteras i vitmossa, torv eller blandning med perlit, eller en mix av dessa tre. Dessa substrat är bra på att bevara fukt och vatten, och bidrar till att skapa precis den miljö växten vill ha. Substratet ska alltid hållas fuktigt, utan att bli för blött. Man bör plantera sin Venus i en kruka av porslin eller plats, och krukan ska vara minst dubbelt så stor som den kruka den hade i affären. Plantan ska sedan placeras på en solig plats, helst inte i direkt solljus. Trots sitt ursprung kan växten även klara av att leva utomhus i SVerige, året runt.

Dionaea tillhör en grupp köttätande växter som brukar kallas för tempererade, vilka har gemensamt att de vill placeras på en svalare plats under vintern, samt att de inte ska vattnas lika mycket. Eftersom antalet ljustimmar minskar under vintern, kan man behöva ge sin växt stödbelysning med lågenergilampa eller lysrör.


 

 


Miranda

Jag trodde inte att jag någonsin skulle se henne igen, även om jag innerst inne hoppades på det. Ändå åkte jag dit hon alltid brukade vara, bara för att få det bekräftat; Att hon var borta för evigt & att vi aldrig skulle ses igen! Men i samma sekund som jag öppnade dörren såg jag henne. Min blick drogs som en magnet mot hennes uppenbara skönhet. Hon såg precis ut som jag mindes henne, även om hon hade åldrats. Ändå rådde det ingen tvekan om saken, det var min älskade Miranda.

Okej, hon var inte ensam, utan det fanns faktiskt tre(ursprungligen var de fyra xD) och sådär magiskt var nog inte ögonblicket heller. Men jag insåg att min favoritväxt( ja, Miranda är en växt) fanns kvar. Egentligen var det rätt väntat, eftersom den är dyr, stor och i mångas ögon även ful. Men ärligt talat hade jag nog förväntat mig att de slängt den/att frusit ihjäl, men den fanns alltså kvar!

Och den är numera på REA!!! 195 kronor kostar den fina växten, som just nu inte har en enda kanna. Det kan jag dock leva med, fram till våren då solen återvänder. Frågan är dock inte; "Ska jag köpa den?", utan "Var sätter man den!?". Det återstår att se...


RSS 2.0