Även om jag verkligen anstränger mig kan jag inte komma ihåg när jag senast kollade på en Sci-fi film, så jag antar att det är minst ett år sedan sist. Om det inte är så att jag missuppfattat kriterierna för Science Fiction, helt och hållet! Anledningen till att det blir så få filmer från den kategorin är nog många, bland annat att de inte riktigt lockar mig, men det beror säkert även på att det inte görs lika reklam för Sci-Fi-filmer som för Actionfilmer och komedier.

Pandorum är ännu en skildring av världens undergång, ett väldigt populärt tema oavsett genre verkar det som. Den här filmen är som en slags mix av "I am Legend", "Wall-E" och "Alien". Av någon anledning gestaltas aliens nästan alltid som slemmiga i alla filmer, bortsett från tecknade/animerade där de istället är färgglada och fluffiga.

Pandorum är namnet på en företeelse i filmen, som innebär att en person blir psyiskt instabil till följd av att denne befinner sig ute i rymden. Detta tillstånd leder i sin tur till att personen blir misstänksam och farlig för sin omgivning.

Filmen inleds med att en man vid namn Bower vaknar upp på ett rymdskepp, utan att veta var han är eller varför han befinner sig där. Genom att undersöka rummet han befinner sig i kommer vissa minnen tillbaka och han inser att han inte är ensam på skeppet. Han kommer ihåg att hans överordnade, Payton också befinner sig där och beslutar att väcka även honom. De båda männen har båda befunnit sig i så kallad hypersömn i kistaliknande kapslar, och denna typ av sömn har resulterat i total minnesförlust. Trots att varken Payton eller Bower kommer ihåg något, inser de att de måste ta sig ut ur rummet för att förstå vad som händer. Det tar inte lång tid innan de förstår att de befinner sig på ett rymdskepp, och att skeppet är fullt av aliens. Sakta börjar de också inse att något inte är som det ska, och att skeppet aldrig var tänkt att återvända.

Pandorum är en bra film, som är väldigt actionsfylld och den är förhållandevis oförutsigbar. Det händer hela tiden saker, och man hinner knappt hämta andan emellan alla händelser. I efterhand kommer jag knappt ihåg allt som hände, bara för att det var så pass mycket. Jag gillar verkligen att spänningen håller i sig genom hela filmen, för det bidrar till att den inte blir tråkig och det gör även att man fokuserar bättre. Den känns inte helt ny, med tanke på att den påminner om en del andra filmer, men å andra sidan vilka filmer gör inte det nu för tiden? Det enda som var lite dåligt, var att jag inte helt och hållet hängde med i vad som hände i slutet av filmen, men på det stora hela tyckte jag att filmen var bra.

Om det nu skulle vara så att det inte fanns några känslor i rymden, är det därför fysiker är så intresserade av rymden? 100 % garanti på att området är helt fritt från både mänskligt liv, känslor och annat som inte kan lösas med ekvationer...

Nog om det, tänkte istället berätta lite om den senaste svenska film som jag kollat in, ovan nämnda "I Rymden finns inga Känslor". En film som jag faktiskt totaldissade först, på grund av trailern på som visats på tv, om & om igen! I den framstår nämligen Bill Skarsgårds rollfigur som helt psyko. Saken är dock den att han faktiskt spelar rollen som en pojke med Asbergers, men på något sätt övertygade inte Skarsgårds insats, i trailern! Jag är dock glad att jag valde att ge filmen en chans ändå, för jag gillade den, och passar perfekt in i det smala området inom svensk film som jag tycker bäst om. Det vill säga verklighetstroget/baserat drama.

"I Rymden finns inga känslor", möter vi Sam och hans lillebror Simon, som diagnostiserats med asbergers syndrom. Sam bor ihop med flickvännen Frida och Simon bor kvar hemma hos föräldrarna. Men Simon trivs inte riktigt hemma, och enda han lyssnar på är hans bror. Därför beslutar Sam att låta sin lillebror bo tillsammans med honom & Frida, vilket inte blir helt enkelt.

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle detta ord vara; Kärlek. Då menar jag inte romantisk, Hollywoodfilm-kärlek, utan den typen av kärlek som finns mellan syskon & familjemedlemmar. Att se hur bröderna ställer upp för varandra och hjälper varandra i livet är väldigt rörande att se. Uttrycket villkorslös kärlek fick helt plötsligt en djupare innebörd, samtidigt som ordet syskonkärlek dyker upp i mina tankar. Eftersom hela rullen är som en enda feel-good-upplevelse, så rekommenderar jag den varmt. Förhoppningsvis blir man inte bara glad av den, utan det bästa är om man även får en liten aha-upplevelse i stil med; "Åh, jag skulle också göra vad som helst för min bror/syster". Det fick åtminstone jag, och jag kan omöjligt komma på en enda anledning att inte ställa upp för sin egen familj! Det är det familjen är till för, att ställa upp när man behöver det som mest, i vått & torrt.

Skrämmande länge sedan jag såg en skräckfilm, och av alla man kan se blev det Paranormal Activity den här gången. Och det kan vara så att min lilla fobi för mörker är anledningen till att jag inte ser skräckfilmer ensam..

Men alltså..Paranormal Activity, det är en bra film, även om jag inte tycker att den är såå läskig som den sägs vara, för det händer egentligen inte mycket. Det läskiga i den är att den är filmad så att det ska se ut som att paret verkligen har filmat i sitt eget sovrum, så att man ska bli osäker angående om filmen är en äkta inspelning! Jag har hittills inte läst något som tyder på det, även om den gick  lite "rykten" om att personerna som spelade i filmen i själva verket dött på riktigt, men det känns väldigt osannolikt.

En samman fattning av handlingen för den som lyckats undgå; En kvinna känner sig förföljd/hemsökt av någonting, och dett har pågått sedan hon var 11 år gammal. När filmen börjar har känslan av att vara förföljd ökat igen, men nu vill Katie lösa problemet och få det hela att försvinna. Hon bor tillsammans med sin pojkvän Micah, som påstår att hon tror på vad hon berättar att hon upplever, även om han trots allt verkar lite skeptisk. Han föreslår att de ska filma vad som händer under natten när de sover, för att försöka se om något fastnar på film. Paret försöker sedan förstå vad som händer och finna en lösning på det alltmer obehagliga problemet.

Dock tycker jag ändå att Paranormal Activity är en bra film, den fyller sitt syfte och skrämmer upp betraktaren, utan några datoranimerade monster eller överdrivna slaktscener. Efter alla invecklade japanska skräckfilmer, och och amerikanska effektpimpade covers på dessa, är det nästa mer skrämmande med denna film. Där man aldrig får se hur "demonen" ser ut, vilket gör att mystiken och skräcken dröjer sig kvar lite längre..För nu vet man fortfarande inte vad man ska titta efter innan man somnar.

För ett tag sedan såg jag på filmen Balls Out, som fick mig att vilja se fler liknande komedier. Därför laddade jag ner Role Models. Den ena huvudkaraktären spelas av Seann William Scott, som även spelar huvudrollen i Balls Out. Han är en bidragande orsak till att jag ens valde att se filmen, eftersom han är underhållande, även om han bara kan spela en typ av person. Men det tycker inte jag spelar någon roll, eftersom det finns gott om sådana typer av skådespelare, ibland känns det som att de bara är sig själva! T.ex. Charlie Sheen i 2 1/2 men, hans rollfigur har till och med samma namn liksom!

Men tillbaka till Role Models, en historia om hur två energidrycksförsäljare slutar som mentorer för barn i behov av förebilder. Wheeler och Danny åker runt mellan skolar för att sälja sin energidryck under namnet Minotaur, och det fungerar rätt bra. Tills en dag då tillvaron sakta börjar smulas sönder, och allt inleds med att Danny friar till sin flickvän. Istället för att svara ja, väljer hon att dumpa honom, vilket leder till Danny blir helt förkrossad. Han tar ut sin ilska och missnöje inför alla barn på en skola, och när han och hans kumpan försöker fly fältet, slutar allt i totalt kaos! Istället för fängelse erbjuds de att ställa upp som ofrivilliga volontärer på "Sturdy Wings", ett slags dagcenter för barn i behov av vuxna förebilder, eller bara sällskap. På centret kör man på ett slags kompissytem baserat på att varje barn är en "Little" som i sin tur har varsin "Big". Men det visar sig snart att det inte bara är Wheeler och Danny som är negativt inställda till befinna sig på Sturdy Wings..

Det enda jag har att säga om den här filmen är att den fungerar, varken superbra eller jättedålig. Ett typiskt exempel på en film som är bra, varken mer eller mindre. Troligtvis kommer jag inte minnas att jag sett den här filmen, om ett halvår, och det är nog inget som jag kommer lida av direkt heller. En i mängden komedier, utan tvekan.

Det finns få saker som är så underbart eller påfrestande, som kärlek. Den påverkar oss alla någon gång i livet, och lämnar ingen oberörd. Att vara föräldskad är som att ständigt befinna sig i ett rus av lycka, hög på kärlek. Allt känns lätt och fluffigt, och alla problem i vardagen känns oväsentliga. Samtidigt är olycklig eller obesvarad kärlek som ett sår i själen, eller en slags tillstånd som man långsamt tillfrisknar från. Sakta tar man sig upp ur den överväldigande känslan av att allt är jobbigt och ingen lider på samma sätt som en själv. Men dessa två varianter är bara några av alla de olika tillstånden av kärlek, och det finns givetvis många andra.

I filmens värld handlar det ofta om oväntad kärlek, som två barndomsvänner som plötsligt blir kära, två människor som är varandras motsatser eller bara ett par som första gången möts av en slump. Men det det är också så kärlek fungerar, och det är nästintill omöjligt att förutspå dess framfart. All kärlek är vacker, och man kan bara hoppas att den är besvarad.

Love and other drugs, är en kärleksfilm som lutar mer åt dramahållet är komedi, som nog är det vanligaste. I Love and other drugs, möter vi Jamie, som är en snygg och charmig försäljare. Han är duktig på att få kvinnor på fall och har lätt för att få andra att tycka om honom. Det mesta brukar gå bra för Jamie, tills han möter Maggie. Hon faller till en början inte för hans envisa försök, utan visar tydligt att hon inte är intresserad. Men ju mer tiden går, desto bättre tycker Jamie & Maggie om varandra. Samtidigt märker Jamie att ju mer han visar att han vill vara med henne, desto mer drar hon sig undan.

Egentligen visar den här filmen på ett mycket klassiskt scenario, där den ena parten är rädd för att bli sårad, något som ofta grundar sig på en tidigare upplevelse. Även i verkligheten händer det lätt att man inledningsvis försöker ignorera sina egna känslor, in i det sista. Ändå tills man tvingas agera, något som lätt slutar med att man erkänner hur man känner eller aktivt försöker gräva ner känslorna helt.

Just den här filmen är bra, fast jag tycker inte att den skiljer sig från alla andra kärleksfilmer. Däremot känns den mer trovärdig, eftersom ingen av huvudkaraktärerna framställs som perfekt. Så det som får filmen att känns bra, och aningen bättre än den genomsnittliga kärleksfilmen, är nog dramakänslan. I verkliga livet förekommer åde komiska och mer allvarliga scenarion när det handlar om kärlek, och det är nog dags att vi får se fler filmer av det här slaget. Filmer där man kan känna igen sig, och inte bara skratta åt nät Ben Stiller gör bort sig för 100e gången.

I modern tid är det populärt att titta på olika dokusåpor med fokus på överlevnad, där människor pressas till sina yttersta gränser. Det mest klassiska exemplet är Expedition Robinson, men även Big Brother känns litegrann som en sådan typ av program, men då med fokus på social överlevnad. Det som i många andra länder är människors vardag, använder vi som underhållning, vilket känns lite absurt. Svenskar svälter sig i tv på paradisöar, medan andra människor svälter minst lika mycket på en annan paradisö, med undantaget att det inte för betalt för det. De betalar istället ett högt i pris i form av sin egen hälsa eller i värsta fall med sitt liv.

Något som däremot är fascinerande och mer hoppfullt, är alla historier om människor som överlevt traumatiska upplevelser på riktigt. Boken "Miraklet i Anderna" skildrar en sådan berättelse, där ett antal människor överlevde en krasch i Anderna och efterföljande 72 dagars kamp för livet.

En annan sann historia är den som 127 Hours bygger på, en historia om en man som fastnar i en grotta, mitt ute i ingenstans. Aron är en van klättare som ofta ger sig iväg för att klättra i berg, sprickor och grottor. Men just den här dagen går något fel, och han fastnar med armen under en sten. Trots ihärdiga försök lyckas han inte rubba stenen, och filmen bygger på hans nästföljande 127 timmar i den grotta där han fastnat. Aron visar på en stark överlevnadsinstinkt och ett stort mod, som jag inte tror att alla skulle ha i en sådan påfrestande situation som han befinner sig i.

Även om historian är bra, tycker jag inte detsamma om filmen. 127 Hours är en aning seg, och det händer inte särskilt mycket. Dock gillade jag skådespelaren till Aron, han var både duktig och snygg. Men jag hade gärna sett att det hände mer i slutet eller inledningen av 127 Hours, för nu låg största fokus på mellanpartiet där det egentligen inte hände så mycket. Ändå är filmen sevärd, mestadels för att den är baserad på en riktigt händelse, vilket höjer filmen en hel del. Det gör också att jag kan förlåta bristen på action i själva filmen.

Det finns många människor som påstår att de skulle göra vadsomhelst för en annan människa man älskar. Det kan vara alltifrån barn, syskon, vänner eller partners. Men den stora frågan är hur mycket vi egentligen är beredda att offra för en annan person? Det är lätt att säga sådana saker, och det är även lätt att själv tro på dem. Dock vet man inte svaret förrän en sådan situation uppstår och man måste besluta hur man ska agera.

Filmen Conviction baserar sig på en sådan situation, och i det här fallet är det två syskon som har en väldigt stark relation till varandra. Under en strulig uppväxt har Kenneth och Betty-Anne varit varandras stöd och ständigt hjälpt varandra. Även som vuxna fortsätter de att finnas där för varandra, och när Kenneth hamnar i fängelse, dömd för mord, blir hans lillasyster som besatt av att hjälpa honom ut. Hon ägnar flera år att att försöka hitta ett sätt att bevisa hans oskuld, och är på gränsen till att ge upp då hon kommer på lösningen. Planen är att börja läsa juridik i hopp om att komma på hur hon kan hjälpa sin bror.

Hela den här filmen uttrycker kärlek, av den vackra och djupa sorten, och den är dessutom baserad på en sann historia. Vilket gör hela historien ännu mer fascinerande! Utan att tveka bestämmer sig Betty-Anne för att tro på sin bror ord om att han är oskyldig, och hon ägnar sedan flera år åt att försöka rädda honom. Det är ett fantastiskt exempel på äkta kärlek, och osjälviskt handlande. Det är viktigt att kämpa för det man tror på, och för det som har stor betydelse i ens liv. Det kan vara en person, men även en åsikt eller en tro.

Jag hoppas och önskar att jag också kommer att agera som Betty-Anne och ställa upp villkorslöst, om jag hamnade i en liknande situation. Att jag klarar att stå för orden "Jag gör allt för dig".

Den supersvenska filmen Sebbe har både vunnit festivalpris och en guldbagge, för bästa film. Med tanke på antalet priser förväntar man sig hög kvalitet, bra handling och trovärdiga skådespelare. Man märker tydligt att det en svensk film, eftersom den är väldigt seriös och allvarlig. Det är tyvärr något som jag tycker är lite väl förekommande i svenskproducerade filmer, all denna ångest, sorg och människor som mår dåligt. Det är också väldigt mycket undantryckta känslor, tystnad och situationer där man ska förstå vad karaktärerna känner, utan att de någonsin säger det rakt ut.

Om man ska vara krass finns det bara två genrer inom svensk film, drama och komedi, och Sebbe klassas som drama. Drama är i det här fallet synonymt med "Jag trivs inte med mitt liv/tillvaro, men om jag plågar mig själv genom att hålla tyst om det, blir det säkert bättre". Lite roligt faktiskt att det kan ta en hel film för en huvudkaraktär att våga uttrycka sin åsikt, undrar vad det skulle motsvara i verkliga livet, 4 månader eller 10 år? Antar att det beror på vilken film det är.

Sebbe är en film om kille med samma namn, som bor med sin mamma i en lägenhet. Hans pappa är död och han har inga riktiga vänner. Han trivs inte riktigt i skolan och är sällan där, och när han väl är där, blir han mobbad av ett par killar. Sebbe gör det bästa för att hjälpa sin mamma, som har ont om pengar, och för att ta sig igenom sin tillvaro.

Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro när man ser filmer som den här, och det är också den här typen av filmer man lär sig något av. Jag tyckte att filmen var bra, även om den var väldigt sorglig. Dock känns den mer soom något man visar i skolan, än något man ser på bio. Det filmen lyckas bra med, är att förmedla de känslor som finns med, ilska, bsvikvelse, uppgivenhet, lättnad & sorg.

En mycket känslosamt laddad film, som får en att tänka efter och fundera över sin egen situation, och förhoppningsvis uppskatta det man har. Dessutom får man en inblick i hur livet kan se ut för andra personer som har det mindre bra.

American history X är nutida skildring av nazismen och hur den påverkar människor. Till skillnad från många liknande filmer utspelar den sig i nutid i USA, istället för under andra världskriget. När en historia utspelar sig i nutid, känns det ofta som att den blir mer påträngande eller obehaglig. Saker som hänt för länge sedan tar man inte till sig på samma sätt, utan det är lätt att tänka "det där var länge sedan" eller "det där skulle aldrig kunna hända här".

Filmen handlar mestadels om Derek och hans lillebror Danny. Derek börjar sympatisera med nazister efter att hans far blivit mördad, och han inbillar sig att faderns död bekräftar de nazistiska synsättet. Han engagerar sig alltmer inom området, fram tills något väldigt allvarligt inträffar och han hamnar i fängelse. Under tiden som han sitter inne börjar Danny sakta följa i broderns fotspår, och blir allt mer insnärjd i samma kretsar som Derek tidigare ingick i. Även om många kan se den negativa förändringen hos Danny, finns det bara en person som är beredd att hjälpa honom, hans engelskalärare, Dr. Sweeney. Dr. Sweeney vill få Danny att öppna ögonen och förstå, innan det är försent..

Välgjord film som ta upp allvarliga saker, och det känns som att man har lärt sig något när man sett den. Man blir än en gång påmind om hur fel det är att ha fördomar, rasistiska eller nazistiska åsikter. Eftersom oftast bygger de bara på okunskap eller rädsla. Alla människor är lika värda och förtjänas att behandlas likvärdigt, och det finns ingen som helst godtagbar anledning till att ha rasistiska åsikter. Man behöver inte tycka om alla människor, men man kan absolut inte döma hela folkgrupper utifrån en person eller någon föreställning som man har. Sådant beteende passar inte in i modern tid, på 2000-talet bör alla ha insett att ingen vinner på främlingsfientlighet.

 

Trots namnet har Mean Girls 2 inte mycket att göra med orginalet, Mean Girls. Den enda gemensamma nämnaren är att båda filmerna utspelar sig på samma skola och skolans rektor återfinnes både i ettan & tvåan. Precis som Grease & Grease 2, där det bara är själva skolan som möjliggör att uppföljaren kan kallas en 2a på orginalet.

Likt ettan är Mean girls 2 en film om en tjej som är ny på skolan, och inte riktigt känner till de "sociala regler" som gäller där. Jo bor ensam med sin pappa, eftersom hennes mamma sedan länge är död. De flyttar runt en hel del, på grund av hennes pappas jobb. Jo är en typisk pojkflicka, som både gillar att meka med bilar och att klä sig i "tuffa" kläder. Hennes stora dröm är att bli arktiekt, och när hon får ett annorlunda förslag som kan hjälpa henne på vägen, tar hon chansen. Men konsekvenserna blir större än hon kunnat ana, när allt kommer fram i ljuset! Annars är Mean Girls 2 väldigt typisk för sin genre, det finns spirande förälskelser, det finns ondskefulla, populäraoch till synes perfekta tjejer och det finns gott om hämnd.

Det märks att skaparna av filmen försökt göra Mean Girls 2 lite mindre klyschig och förutsigbar, än många andra "highschool-komedier", och det uppskattar jag. Jo känns varken överdrivet exotisk och speciell, eller överdrivet mainstreem. Hon är liksom trovärdig som karaktär, enligt mig. Hon bara är som hon är, och står för det. Även om det blir lite väl mycket fokus på att hämnas i slutet,tycker jag filmen är bra. Den fyller inget tomrum i filmvärldem, men den klarar av att underhålla på ett bra sätt. Utan att bli för sockersöt, rosa & sliskig.

The rules of attraction är berättelsen om ett antal ungdomar som går på universitetet. Var och en har sina egna problem av varierande storlek. Varje person berättar sin egen historia som på något sätt hör ihop med den andra huvudkaraktärernas. Paul är gay och intresserad av en kille som heter Sean, men trots Pauls tappra försök tycks Sean inte märka dem. Sean har ekonomiska problem och säljer knark för att tjäna ihop lite extra pengar. Han börjar få anonyma kärleksbrev från en tjej, och han tror att det är Lauren. Sean gillar Lauren mer och mer. Lauren däremot, är intresserad av Victor, som är på resa i Europa. Problemet är att Victor inte ens vet vem hon är. Det hela kan sammanfattas med att alla gillar någon som inte delar de känslorna.

Filmen känns ungefär som ett urdrag ur en genomsnittlig ungdoms liv. Triangeldrama och kaos, kärlek och besvikelse i en enda stor röra. Man känner hela tiden av den typiska osäkerheten som finns hos unga människor, även hos dessa rollfigurer. De ställs inför valet att visa sina känslor, och riskera att få kalla handen eller att hålla allt inom sig. Precis som det är i livet, man måste ta beslut, utan att riktigt veta hur de kommer att påverka en själv eller andra.

The rules of attraction är egentligen inte en särskilt bra film, men händelserna i filmen känns som att de mycket väl skulle kunna inträffa. Hela storyn känns lite överdriven men samtidigt realistisk, vilket gör att man tar till sig den. För det känns möjligt att man skulle kunna uppleva samma känslor eller situationer själv, vid något tillfälle.

En sak som förvånade mig dock, var att det fanns 3-4 skådelspelare som jag kändes igen sedan tidigare, men igen av dem var särskilt bra i sina roller. Dessutom hade samtliga av dessa bara biroller, så jag antar att den här spelades in innan deras kariärrer tog fart på riktigt.

Sin City är verkligen en unik film, och det är den enda jag har sett som är svart-vit bortsett från ett fåtal detaljer. Till exempel kan allt i en scen vara svart-vitt, förutom en ögonen på en tjej, som är blå. Eller en klänning som är röd trots att inget annat visas i färg. Det är det coola med Sin City, att de framhäver detaljer i filmen genom att låta de behålla sin ursprungliga färg, till skillnad från resterande. Filmen innehåller mycket våld, men även en hel del anspelningar på sex. Dessa två saker är det genomgående temat för Sin City. Dock känns det brutala våldet inte lika brutalt då allt blod är "svart" istället för rött.

Sin City består inte av en historia, utan flera mindre, som flätas ihop på slutet. Varje liten berättelse är som en pusselbit som tillsammans med de andra bildar en helhet, och den stora bilden kan urskiljas. Att förklara vad filmen egentligen handlar om är svårt, utan att berätta för mycket. Men det ligger mycket fokus på hämd & rättvisa, där varje ond handling besvaras med en minst lika ondeskull, om inte värre. Mestadels är det tjejer i filmen som utsätts för hot & våld av elaka män, och till deras räddning kommer andra män som hämnas på de första. Resultatet blir en virvelvind av hämnd, ondska & blodigt våld.

På något sätt påminner Sin City mig om Watchmen, och det kanske beror på att båda är baserade på serier. Fast det beror nog inte bara på det, utan det är också sättet filmen är gjord på. Starka färger och fokus på detaljer.

Filmen är framförallt bra gjord och det är snyggt med "colorsplash"effekterna, och bara de sakerna i sig, gör att filmen är värd att se. Även handlingen är bra, det gäller bara att se den röda tråden. Det kan vara lite knepigt inledningsvis, men efter ett tag börjar man sakta men säkert förstå hur saker och ting hör ihop.

En annan av mina favoriter bland filmer är Step up, en riktigt mysig feel-good-film. Först och främst måste jag bara säga att jag älskar introt på filmen, kontrasten mellan streetdansarna och de som dansar balett, är så snygg. Självklart är alla otroligt duktiga på att dansa, och det är fantastiskt att se professionell dans. Förutom att Step up handlar om dans i allmänhet, ligger mycket fokus på kärlek. Om det inte vore för dansinslagen, skulle Ste up vara en riktiggt sterotypisk kärlekskomedi med lite drag av Romeo & Julia.

Huvudpersonerna i filmen är Tyler och Norah, som har växt upp under olika förhållanden. Tyler är adopterad, bor i ett slumliknande område, dansar straeetdance och går i vanlig skola i sitt område. Norah däremot, bor tillsammans med sin mamma i ett fint kvarter och hon studerar dans vid en Marylands konstskola. När Tyler åker fast efter att ha gjort sig skyldig till både inbrott och skadegörelse, på just Marylands konstskola, döms han till samhällstjänst på skolan. Det är där han möter Norah för första gången, även om de till början inte pratar med varandra. Men när Norahs danspartner till examensshowen skadar sig, erbjuder sig Tyler att ställa upp som stand-in. Och denna händelse leder till att de sakta lär känna varandra bättre...

Både under tiden och efter att man ser den här filmen, önskar man att man själv kunde dansa lika bra som de i filmen. Dessutom blir man väldigt peppad på att hoppa upp och börja dansa själv, för det är den sinnesstämmningen man får utav att se Step up. Man blir glad och får en adrenalinkick av all positiv feeling filmen utstrålar. Filmen blir inte heller sämre av att Channings Tatum(Tyler) är väldigt snygg, välstränad och kan dansa väldigt bra! Step up är en perfekt film att se på en dejt, och om man söker ett budskap i filmen, är det nog att kärleken vinner över allt. Även över klassskillnader!

En av mina favoritfilmer är utan tvekan; Requiem for a dream. Droger är ett övergripande tema och filmen handlar om hur droger plötsligt kan förstöra en persons tillvaro. Det finns inte bara en huvudperson i filmen, utan flera, och deras respektive historier är alla sammanlänkade på något sätt. Harry är killen som börjar tillfälligt sälja knark för att tjäna snabba pengar tillsammans med kompisen Ty. Harrys flickvän Maryannehar planerar att öppna en egen klädbutik och sälja egendesignade kläder. Den sista nyckelpersonen är Harrys mamma, Sarah, som är änka efter maken Seymours bortgång. Hennes höjdpunkt på dagen är att titta på favoritprogrammet på tv, och hennes största dröm är att få delta i showen. En rad olika händelser inträffar och påverkar dessa människors liv och sakta börjar deras tillvaro förändras.

Det bästa med Requiem for a dream är nog inte handlingen i sig, som kan uppfattas som rätt deprimerande, utan det finns en del andra saker bidrar till att jag gillar den. Soundtracket till exempel är väldigt bra, samt sättet scenerna filmats på. dessutom gillar jag alla små detaljer i filmen, som verkligen höjer kvaliteten på hela filmen. Till exempel de små klippen som visas varje gång någon tar knark, eller scenen då Sarah testar sin nya "grapefrukt-diet".

Om man har svårt för tragiska saker och filmern där inte allt är glittrande, glatt och positivt, ska man nog inte se Requiem for a dream. Men om man utan problem kan tänka sig att se en film som skildrar verklighetstrogna scener ur en relativt mörk vardag, kan man nog se det vackra i Requiem for a dream. En film där verkligheten är mörk och skoningslös och tillvaron sakta faller samman under filmens gång. Sagor har ofta vackra slut, men det är inte alltid så det fungerar i verkliga livet!

En amerikansk dramafilm med Julia Roberts i huvudrollen som Erin. Erin är en ensamstående, arbetslös mamma som efter lite övertalning lyckas få jobb på en advokatfirma. Av en slump upptäcker hon att det är något skum med en fastighetsaffär, vilket i sin tur leder till upptäckten att ett stort företag fördömer dölja att de förgiftat vattnet i en stad. Tillsammans med chefen tar Erin upp kampen för rättvisa gentemot de drabbade. Filmen är baserad på en sann historia. J

ag tror budskapet med filmen är att man ska kämpa för det man tror på. Vilket Erin gör, till 100 %! Det är otroligt fascinerade med människor som verkligen engagerar sig och brinner för sin sak. Sådana människor behövs verkligen, även utanför filmens värld. Jag tyckte om den här filmen, för den känns så hoppfull. Trots att hon stöter på motstånd och svårigheter get Erin aldrig upp, utan hon fortsätter jobba mot sitt mål - rättvisa. Julia Roberts är en duktig skådespelerska och hon känns både trovärdig och övertygande i sin roll.

Dramafilmer brukar ofta ha en sorgsenhet över sig, och det har även den här. Men det är därför dramafilmer är sevärda, de ligger nära verkligheten, till skillnad från komedier och actionfilmer.

Igår när jag zappade mellan mina fyra tvkanaler(1,2,4,6) fastnade jag för filmen Balls Out. En riktigt klassisk amerikansk komedi, som är perfekt att titta på runt 00-01 på natten. Man behöver inte fokusera till 100 %, utan det räcker med typ..30. I stilen påminner den en hel del om American Pie, så om man har svårt för de filmerna, gillar man nog inte Balls Out särskilt mycket heller! En av skådespelarna från American Pie är dessutom med i den här filmen också, Seann William Scott(spelar Stifler i de första Am.Pie-filmerna). Seann är faktiskt väldigt rolig att se i filmer, även om han bara tycks ha en stil: Ogenerad Sexgalen snuskis. Men det kan jag ha överseende med!

Balls Out handlar om ett föredetta tennisproffs, Gary, som jobbar som vaktmästare på en skola. För att stilla sin längtan efter tennis, börjar han coacha skolans tennislag, vilket blir en riktig utmaning. I vanlig ordning får man en riktig "kämpa på, ge aldrig upp"-känsla av den här filmen, vilket bidrar till att man så gärna ser dem.

En sak som skiljer den här filmen från andra i samma kategori, är att den inte fokuserar lika mycket på kärlek. Utan allt kärleksaktigt pågår som en slags bihandling, i bakgrunden. Istället ligger fokus mer på budskapet; Ge inte upp! Jag gillade filmen och den levde upp till mina förväntningar, så den rekomenderas för de som gillar "amerikanska highschool-komedier".

Om man har lite tid över, är det alltid bra att ha en tv-serie som man kan följa. Därför är det smart att alltid ha minst en serie på datorn, så att man kan kolla ett avsnitt eller två, när man känner för det. Just nu tittar jag på en anime-serie som heter Love Hina. För er som inte vet så kan jag berätta att anime är detsamma som manga i filmform. Love Hina finns även som vanlig manga, och det var så jag upptäckte serien från början. Det var ett par år sedan jag läste böckerna(minns inte hur många de är), men för ett tag sedan kom jag att tänka på Love Hina, och bestämde mig för att kolla om den fanns som anime. Lyckligtvis gjorde den det, och nu har jag sett nästan hälften av alla avsnitt.

Love Hina handlar om killen Keitaro som försöker uppfylla ett löfte han gett till en flicka för flera år sedan. Två år gammla bestämde de att de skulle ses igen, på universitetet Todai, i Tokyo. Tyvärr är Keitaro ingen smart kille, och han har redan misslyckats för andra gången med att bli antagen till Todai. Efter att ha misslyckats för andra gången söker han upp sin farmors vandrarhem, Hinata Inn, för att få någonstans att bo. Tråkigt nog är farmodern på resa och vandrarhemmet har förvandlats till ett pensionat för tjejer. Men efter några förhandlingar lyckas han få stanna ändå, om han tar på sig rollen som föreståndare för pensionatet.

Under serien får man sedan följa hans kamp för att ta sig in på pensionatet, hans kärleksproblem och hans vardag. Serien är både underhållande, och lite snuskig, likt de flesta manga/anime-serier. Det roliga med anime är att de visar mycket känslor, och det finns ofta gott om drama i historierna.

Det är nästan svårt att säga vilken genre The prestige tillhör, men om jag ändå skulle göra ett försök skulle jag nog säga: Drama. I korthet kan man säga att filmen handlar om två män som båda försörjer sig som trollkarlar. I början arbetar de tillsammans, men när deras kvinnliga assistent, som även är en av männens fru, avlider, uppstår en djup konflikt. Under filmens gång försöker de ständigt förstöra för varandra och sabotera varandras kariärrer. Mot slutet händer det en hel del obegripliga saker och människor dör. Somliga "återuppstår", andra gör det inte.

I början känns filmen väldigt lovande och intrigen är begriplig. Men jag tycker egentligen filmen är för lång, och det krävdes två försök för att jag skulle orka se hela. Något som verkligen förstör The prestige är själva slutet, där det mesta blir overkligt och filmen går från drama till sci-fi. Det hade varit mycket bättre om filmen bara slutat någonstans i mitten och låtit de döda förbli döda, utan några mystiska återuppståndelser!! Alltså är det ingen film jag rekommenderar, trots minst fem välkända skådespelares insatser.

Det här har varit en bra dag! Först åkte vi snowboard i Vännäs mellan 12-15.30 och sedan blev det fika på Waynes. Faktiskt var det första gången som jag var där på..flera år! Minst 4-5 år sedan tror jag. Vet egentligen inte varför, men en sak är i alla fall säker; Det är väldigt mysigt på det caféet! Jag borde definitivt gå dit oftare, så nästa gång det blir fika kanske det till och med blir Waynes igen, vem vet!

En bra film visades faktiskt på TV ikväll, närmare bestämt "I, Robot". Jag missade tyvärr inledningen, men eftersom jag har sett flera gången innan gör det inte särskilt mycket, man fattar liksom ändå! "I, Robot" handlar, precis som namnet antyder, om robotar, bland annat. Historien inleds med att Kommisarie Spooner ska utreda ett fall där en forskare begått självmord. Spooner tillhör de fåtal som inte är positivt inställd till de robotar som tar mer och mer plats i samhället, och han misstänker direkt att dådet begåtts av en robot. Sedan följer en klassisk actionstory där huvudpersonen försöker finns sanningen, i det här fallet vem som dödat forskaren. Men inte helt oväntat börjar robotarna i samhället löpa amok och givetvis finns det bara en..eller möjligtvis två som kan rädda situationen.

Även om jag tycker att filmen är bra, måste jag erkänns att den faller under kategorin "förutsigbar", även om det finns några oväntade inslag här och där. Dock tycker jag inte det gör något om en actionfilm är lite förutsigbar, det viktigaste är att den känns spännande och underhållande. Sedan kanske jag måste tillägga att Will Smiths närvaro i filmen kanske gör filmen ytterligare lite bättre...

En bra film som är värd att ses, men som dock inte platsar på en lista på hundra filmer att se innan man dör.

Äntligen har jag sett Easy A! Jag har velat se den ett bra tag, men så länge den gick på bio kom jag mig inte för att se den. Nu har jag dock sett den och jag tyckte att den var bra. Bättre än många andra "High School-filmer" för den var rolig och kändes på nåt sett lite mer realistisk än genomsnittet inom samma kategori.

Tjejen som spelade Olive överspelade kanske lite ibland, fast det kan jag leva med. Måste dock ge kredit till hennes familj som verkar hur härliga som helst!! Kortfattat kan jag säga att Easy A handlar om Olive, en tjej som av en ren slump börjar låtsas att hon haft sex med massor av killar. Hon har det som affärsidé att ta betalt så att killar med hennes tillstånd kan säga att de gjort olika saker. Givetvis går allt överstyr efter ett tag och hon måste ställa allt till rätta igen! Det ingår även lite kärlek, såklart!!