Det finns få saker som är så underbart eller påfrestande, som kärlek. Den påverkar oss alla någon gång i livet, och lämnar ingen oberörd. Att vara föräldskad är som att ständigt befinna sig i ett rus av lycka, hög på kärlek. Allt känns lätt och fluffigt, och alla problem i vardagen känns oväsentliga. Samtidigt är olycklig eller obesvarad kärlek som ett sår i själen, eller en slags tillstånd som man långsamt tillfrisknar från. Sakta tar man sig upp ur den överväldigande känslan av att allt är jobbigt och ingen lider på samma sätt som en själv. Men dessa två varianter är bara några av alla de olika tillstånden av kärlek, och det finns givetvis många andra.

I filmens värld handlar det ofta om oväntad kärlek, som två barndomsvänner som plötsligt blir kära, två människor som är varandras motsatser eller bara ett par som första gången möts av en slump. Men det det är också så kärlek fungerar, och det är nästintill omöjligt att förutspå dess framfart. All kärlek är vacker, och man kan bara hoppas att den är besvarad.

Love and other drugs, är en kärleksfilm som lutar mer åt dramahållet är komedi, som nog är det vanligaste. I Love and other drugs, möter vi Jamie, som är en snygg och charmig försäljare. Han är duktig på att få kvinnor på fall och har lätt för att få andra att tycka om honom. Det mesta brukar gå bra för Jamie, tills han möter Maggie. Hon faller till en början inte för hans envisa försök, utan visar tydligt att hon inte är intresserad. Men ju mer tiden går, desto bättre tycker Jamie & Maggie om varandra. Samtidigt märker Jamie att ju mer han visar att han vill vara med henne, desto mer drar hon sig undan.

Egentligen visar den här filmen på ett mycket klassiskt scenario, där den ena parten är rädd för att bli sårad, något som ofta grundar sig på en tidigare upplevelse. Även i verkligheten händer det lätt att man inledningsvis försöker ignorera sina egna känslor, in i det sista. Ändå tills man tvingas agera, något som lätt slutar med att man erkänner hur man känner eller aktivt försöker gräva ner känslorna helt.

Just den här filmen är bra, fast jag tycker inte att den skiljer sig från alla andra kärleksfilmer. Däremot känns den mer trovärdig, eftersom ingen av huvudkaraktärerna framställs som perfekt. Så det som får filmen att känns bra, och aningen bättre än den genomsnittliga kärleksfilmen, är nog dramakänslan. I verkliga livet förekommer åde komiska och mer allvarliga scenarion när det handlar om kärlek, och det är nog dags att vi får se fler filmer av det här slaget. Filmer där man kan känna igen sig, och inte bara skratta åt nät Ben Stiller gör bort sig för 100e gången.